Osäkerhet kring miljöpolitik

Miljömålsberedningen lämnar idag över sitt slutbetänkande till regeringen. Betänkandet innehåller förslag till en samlad svensk klimatpolitik med delmål till 2030 och 2040 och kompletterar det tidigare delbetänkandet där ett långsiktigt mål till 2045 föreslogs.

Vetenskapen visar tydligt på allvaret i klimatfrågan. Därför behövs en globalt inriktad och kostnadseffektiv politik för att minska de globala klimatutsläppen i en snabbare takt, snarare än att ensidigt fokusera på utsläpp inom Sveriges gränser. Miljömålsberedningen har nu tagit ett blocköverskridande, samlat helhetsgrepp kring den svenska klimatpolitiken, vilket ger en tydlighet.

Beredningens förslag utgår från att alla länder ska bidra till att uppnå det klimatavtal som slöts i Paris i december 2015, och även att jämförbara styrmedel införs i andra viktiga ekonomier. Som utgångspunkt anges att svensk klimatpolitik ska bedrivas med bibehållen konkurrenskraft och utan att utsläppen av växthusgaser ökar utanför Sverige, vilket är positivt.

Sverige, som liten handelsberoende nation, är i högsta grad beroende av utvecklingen i resten av världen och därför behöver vi följa utvecklingen hur andra länder genomför vad de lovat inom ramen för Parisavtalet. Om vi inte gör det finns en risk att en nationellt fokuserad svensk klimatpolitik istället får stora negativa konsekvenser för samhällsutvecklingen och konkurrenskraften i Sverige och samtidigt blir direkt kontraproduktivt för att uppnå klimatmålen på global nivå.

Miljömålsberedningen föreslår ett delmål för klimatpolitiken till 2030 på minus 63 procent jämfört med 1990 för den delen av ekonomin som ligger utanför EU:s handelssystem för utsläppsrätter. Idag har Sverige minskat dessa utsläpp med 27 procent sedan 1990. Beredningen föreslår också att det ska sättas ett specifikt delmål för transportsektorn till 2030 att minska klimatutsläppen med 70 procent jämfört med 2010.

Den analys Svenskt Näringsliv gjort pekar på att dessa mål är mycket ambitiösa, och ibland nära önsketänkande. Det finns stora osäkerheter när det gäller utvecklingen till 2030. Det är trots allt mindre än 14 år dit och många av de parametrar som behövs för att klara målet styr inte Sverige ensamt över. Det kommer att krävas stora förändringar även utanför Sveriges gränser om målet ska kunna nås, exempelvis en fortsatt snabb global teknikutvecklingen för transporter, nya EU krav för fordon och att den svenska synen på biodrivmedel får internationell acceptans.

En viktig utgångspunkt saknas i betänkandet, nämligen transporternas mycket stora samhällsnytta och dess positiva effekter får såväl ekonomi som människor. I betänkandet framställs transporter i första hand som något negativt som bidrar till ökade klimatutsläpp. Men ökade transporter är i grunden inte negativt. Transportsystemet knyter ihop Sverige och är vår länk till resten av världen både för varor och människor, och är en förutsättning för att varor skall kunna produceras där det är mest effektivt, även ur miljösynpunkt. Det är därför oroande att minskat transportarbete i sig ses som en lösning för klimatet. Lösningen ligger i fortsatt teknikutveckling och introduktion av alternativa drivmedel för att minska transporternas klimatutsläpp – inte i att minska rörligheten för både människor och produkter.

Istället för att sätta ett detaljstyrande delmål för transportsektorn har Svenskt Näringsliv förordat ett brett nollvisionsarbete med sikte på nollutsläpp från transportsektorn år 2045, som är det långsiktiga målet. Ett specifikt mål för transportsektorn som det nu föreslås riskerar att suboptimera politiken, och att klimatpolitiken fördyras utan att för den skull bli mer verkningsfull. Kostnadseffektivitet och maximal global miljönytta förutsätter flexibilitet och specifika sektorsvisa mål minskar den flexibiliteten. Underlaget för delmålet är dessutom bristfälligt, och analyserna av målets konsekvenser inte tillräckliga. Detta är en klar brist i betänkandet.