Hög sysselsättning och låg arbetslöshet - Ett nationalekonomiskt perspektiv på abetsmarknaden

Svensk arbetsmarknad har utvecklats gynnsamt på flera områden. Vi har bland annat högst sysselsättningsgrad i EU och ett mycket högt arbetskraftsdeltagande. Tidigare reformer, inte minst inom skattepolitiken, har ökat deltagandet i grupper som tidigare stod utanför arbetsmarknaden. Men samtidigt finns stora utmaningar. Den goda utvecklingen kommer inte alla till del, främst gäller det personer som av olika anledningar har lägre kvalifikationer. Denna grupp får det allt svårare att få ett arbete. Exempelvis har inte ens varannan kvinna med kort utbildning i yrkesverksam ålder ett jobb. Trots att sysselsättningstillväxten har drivits av högkvalificerad arbetskraft och högkvalificerade jobb har produktivitetsutvecklingen varit svag under senare år.

I en värld som kännetecknas av globalisering och snabb teknisk utveckling kommer dessa utmaningar bli allt större.

Rapporten är en omfattande forskningsgenomgång av vad aktuell nationalekonomisk forskning har att säga om dessa utmaningar. Det finns inga enkla lösningar, det går exempelvis inte att ”dela på jobben” för att sänka arbetslösheten.

Sammanfattningsvis behöver olika politikområden samverka för att skapa en mer dynamisk arbetsmarknad. Sverige behöver bland annat fler inträdesjobb. Idag är jobbunderskottet stort för de drygt 700 000 personer (20–64 år) som saknar gymnasieutbildning. Här spelar arbetsgivarens kostnad för att anställa en stor roll. Men det handlar också om att Sverige behöver ha något större lönespridning – vi har idag en av världens mest sammanpressade lönestrukturer. Höga lägstalöner stänger ute personer med lägre kvalifikationer. Skattepolitiken kan också ge sitt bidrag genom att minska marginaleffekter som ökar incitamenten för högre utbildning och också för att öka efterfrågan på tjänster. Personer med lägre kvalifikationer behöver dessutom mer än idag få adekvat hjälp att förbättra sin kompetens – inte minst lyfts vikten av tidiga insatser där förskolan spelar en central roll. Och arbetsmarknadspolitiken behöver ses över mer förutsättningslöst än vad den gör idag. Politiker behöver i större utsträckning utgå från den forskningsevidens som finns och sluta satsa pengar på åtgärder som har negativ eller ingen effekt. De pengar som idag satsas skulle kunna ge betydligt större utväxling i rätt arbetsmarknadspolitiska program.