Bana väg för Sveriges infrastruktur

Detta är den fjärde rapporten i ”Ett Utmanat Sverige” och adresserar den centrala problematiken kring infrastruktur. Fungerande infrastruktur är central i en modern marknadsekonomi. Företag måste kunna få sina insatsvaror i tid, de måste nå ut till kunder, konsumenter vill få sina varor och tjänster och människor behöver enkelt och förutsägbart kunna pendla till arbetet och på fritiden. I en liten handelsberoende ekonomi, dessutom med avlång geografi, blir detta extra viktigt.

Rapporten, som har skrivits av WSP på uppdrag av Svenskt Näringsliv, fokuserar på transportinfrastruktur. Den behandlar tre problemkomplex. För det första har staten under lång tid satsat för lite pengar. Detta gör att kapitalstocken av infrastruktur inte alls har hängt med tillväxten och en infrastrukturskuld har byggts upp.

I den nya nationella planen anslås 100 miljarder kronor mer än tidigare men detta beräknas ändå bara räcka till att hålla dagens infrastruktur intakt, inte till en ökning av stocken. För det andra att produktiviteten i anläggningsbranschen varit svag varför vi får mindre infrastruktur för de pengar som satsas. Och för det tredje att pengar i för stor utsträckning satsas på fel projekt – projekt som inte bedöms som samhällsekonomiskt lönsamma.

Svenskt Näringsliv presenterar därför två konkreta reformförslag. OPS är ett samlingsnamn för olika typer av privat och offentlig samverkan – inte en enhetlig modell. Svenskt Näringsliv menar att ett mer omfattande användande av OPS-modeller bidrar till att få in privat innovationskraft i infrastruktursatsningarna varför produktiviteten och affärsmässigheten ökar. Privat överbryggnadsfinansiering kan också bidra till att det blir lättare att komma igång med större investeringar.

I ett första steg föreslås att tre testprojekt genomförs i den nya nationella planen. Det andra reformförslaget går ut på att omvandla statliga tillgångar till infrastruktur. Utgångspunkten är att den svenska staten är rik i ett internationellt perspektiv och att infrastruktur är en statlig kärnuppgift. Genom att starta en statlig infrastrukturfond som kapitaliseras med ägarväxling byggd på att andra statliga tillgångar säljs kan en buffert för infrastruktur, likt AP-fonderna, skapas. Fonden knyts till ett statligt infrastrukturbolag vars uppgift blir att investera i infrastruktur. Konstruktionen bidrar till att andra statliga tillgångar kan omvandlas till infrastruktur och att staten på detta sätt ökar koncentrationen på kärnuppgifter.