Skogsägare blåsta av myndigheter

Jon och André Danielssons morfar brukade sin skog med målet att den skulle finnas kvar till efterlevande generationer. När han gick bort för två år sedan ärvde bröderna 80 hektar tallskog via sin mamma.

– Han hade kunnat hugga allt på 90-talet om han hade velat, men han knogade på och försökte ta ut så lite som möjligt ur skogen så att vi kunde bruka den sen. Det som har hänt är inte vad morfar hade önskat, det är jag säker på, säger Jon Danielsson när vi träffas hemma hos honom i Borlänge.

Brodern André har kommit upp från Uppsala. Han jobbar med ledningsunderhåll och har en bakgrund som virkesköpare, något som han har haft nytta av i förhandlingarna med Skogsstyrelsen. I en pärm har Jon och André samlat all mailkonversation och dokumentation kring förhandlingarna. En process som tagit ett och ett halvt år och som enligt bröderna slutat på ett allt annat än tillfredsställande vis. Men vi tar det från början.

Inga naturvärden enligt offentliga register

I samband med att Jon och André Danielsson skulle få ärva skog av sin morfar, köpte de en intilliggande skogsfastighet på 34 hektar. André kollade först upp om skogen hade några speciella naturvärden registrerade i de offentliga register som finns: Skogens pärlor, Artdataportalen och Riksantikvarieämbetet. Han fick inga träffar. Bröderna tog banklån på en och en halv miljon för att finansiera köpet, pengar som de snabbt tänkte betala tillbaka genom att sälja en avverkning. När den planerade avverkningen registrerades hos Skogsstyrelsen blev det stopp. Enligt Skogsstyrelsens interna register fanns där en tjäderspelsplats.

– Jag tvivlade starkt på det, eftersom naturen där inte är lämplig för tjäderspel. Vi stämde träff med Länsstyrelsen och Skogsstyrelsen i fält och då tog vi även med oss en expert på tjädrar, berättar André Danielsson.

Experten var viltmästaren Eric Ringaby som har forskat på skogsfåglar sedan 70-talet. Han kunde snabbt konstatera att skogen inte var en tjäderspelsplats.

– Efter tio minuter sa Skogsstyrelsen: Vad bra, då vet vi det. Vi trodde att det var överspelat men då påpekade de att det fanns ett tjäderspel inne på grannmarken, den vi ärvt av morfar. Och det har vi aldrig bestridit, men det är ungefär en kilometer fågelvägen från skogen vi tänkte avverka. Vi trodde inte att det skulle påverka den planerade avverkningen, säger André Danielsson.

Men Skogsstyrelsen gjorde en annan bedömning. Båda skogsfastigheterna, totalt 113 hektar, skulle skyddas för att tjädertupparna ska kunna flyga in och ut från spelplatsen. Det blev tal om avverkningsförbud med hänvisning till artskyddsförordningen, vilket innebär att skogsägaren blir utan ersättning. Ett alternativ var att bilda naturreservat av skogen.

– Vi tycker inte att skogen har så höga naturvärden eftersom den inte är biologiskt gammal eller har rödlistade arter. Men till slut insåg vi att inlösen för naturreservat var den enda vägen vi kunde gå om vi inte ville stå där med ett stort lån och två obrukbara fastigheter, säger Jon Danielsson.

En långdragen förhandlingsprocess

Nu började den långdragna förhandlingsprocessen. Naturvårdsverket kontrakterade en förhandlare, som skulle fungera som en oberoende part mellan regeringen och skogsägarna.

– Det är svårt för en förhandlare att vara oberoende när den ena parten betalar ut förhandlarens lön, säger André Danielsson.

I processen fick bröderna också 20.000 kronor av Naturvårdsverket för ett eget juridiskt ombud.

– Det har varit så otroligt svårt att få tag på förhandlaren. Han vägrade helt enkelt svara i telefon och vårt ombud har bränt nästan hela budgeten bara på att försöka få tag på honom, säger André Danielsson.

Han och Jon anser att flera av de siffror som värderaren tagit fram saknar grund. Bland annat bedömes virkesvolymerna vara tusen kubikmeter lägre än vad som framgått av fastigheternas skogsbruksplaner och en tidigare laserscanning, ett reellt tapp på ungefär 400.000 kronor. En annan diskussionsfråga blev jakträtten, som skulle dras av från värderingen. Den värderades till 120.000 kronor om året. När André och Jon ifrågasatte detta fick de till svar av förhandlaren, som skriver i ett mail att: ”Efter hand har det dock framkommit att arrendepriserna i området är nära noll. En mäklare uppgav till exempel att ersättning för ett jaktarrende kan vara en fruktkorg om året!” Trots det värderades jakträtten om till 90.000 kronor om året.

Men det kanske största prisglappet var det så kollade rotnettot, det vill säga priset man får per avverkad kubikmeter. Värderaren satte detta till 350 kronor per kubik. På den stoppade avverkningen hade bröderna redan fått ett pris på 420 kronor kubiken.

– Om vi hade köpt hela skogen och inte ärvt den så hade vi gått back på det här. De jämförde med andra sålda fastigheter, men listan gick tillbaka ända till 2012 och fastighetspriset gick upp 13,5 procent i Dalarna bara under förra året. Dessutom upptäckte vi att några dyrare fastigheter inte ens var med. Listan kändes selektivt framtagen, säger André Danielsson.

Under tiden hade de allt svårare att få tag på sin förhandlare. Mailkonversationen visar att det kunde gå flera veckor mellan svaren. Upprepade gånger föreslog bröderna ett möte, men fick inget svar. Till slut fick de nog och vände sig till Naturvårdsverket. Dagen efter tillsattes en ny förhandlare.

– Vi träffade honom i Gävle och han verkade väldigt tillmötesgående. Han tyckte att värderingen lät låg och skulle förhandla med Naturvårdsverket igen. Då kändes det lite hoppfullt, säger Jon Danielsson.

Förhandlingen tog en månad. Sedan fick de ett mail där det stod att den var klar. Naturvårdsverket hade gått med på att höja ersättningen från 350 till 377 kronor, samt att betala mellanskillnaden för det område där avverkningen sålts.

– Det är fortfarande under marknadsvärde. Sedan skrev förhandlaren att det tillkommer 25 procent för att kompensera för ”markägarens förväntan”, men jag jobbar själv med expropriationslagen och vet hur den är utformad. Här används den för att kompensera den låga värderingen, vilket är direkt felaktigt, säger André Danielsson.

Förhandlaren skrev också att budet var att betrakta som slutgiltigt.

– Om vi skulle gå vidare därifrån skulle vi tvingas stämma staten. Vi har inte råd med det, framför allt inte eftersom vi stått och betalat dyra räntor på skogslånet nu i ett och ett halvt år. Så vi tvingades tacka ja, säger André Danielsson.

En vecka efter att de skrivit på slutbudet på 377 kronor per kubikmetern, kom grannfastigheten ut till försäljning. Utgångspriset var 475 kronor kubiken.

– Det är en likvärdig skog, så vi anser att vi har fått ungefär 100 kronor kubiken för lite i ersättning, säger Jon Danielsson.

Skogsstyrelsen ser för lättvindigt på äganderätten

André Danielsson tycker att det hela känns vemodigt.

– Vi har i alla fall fått ersättning, när vi lika gärna kunde ha blivit utan. Och vi lyckades förhandla upp den, även om det var från en väldigt låg nivå.

Han frågar sig om statens kostnader för naturreservatet är rimliga.

– Är det värt att lösa in 113 hektar skog för att skydda en fågel som man ändå får jaga i Sverige mellan augusti och januari? Jag är också förvånad över hur lättvindigt Skogsstyrelsen ser på äganderätten. Att först stoppa en avverkning med hänvisning till tjäderspel, för att sedan omgående dra tillbaka det när markägarna anlitar en expert på området. Det ansvaret ska inte ligga på markägaren.

Pengarna från inlösen ska bröderna använda till att köpa ny skog.

– Ironin är att summan inte räcker till att köpa motsvarande skog som den vi just blev av med. Marknadspriset är ju mycket högre, säger Jon Danielsson.

Karin Janson