Här passeras en gräns

Den 1 juli i år adderades ytterligare en lag för företagen att hålla reda på – Lag (2018:2088) om tobak och liknande produkter. Denna nya lag är en utvidgning av det rökförbud som gällt sedan tidigare. Nu förbjuds rökning även på till exempel uteserveringar.

Det är emellertid inte bara i restaurangens lokaler som förbudet gäller. Rökförbud gäller även runt entréer till restauranger och pubar, men även butiker. Området runt entréerna är dock ofta kommunal mark, såsom en väg eller trottoar, och disponeras inte av företagaren. Trots detta åläggs företagaren att ansvara för att rökförbudet efterlevs. Här passeras en gräns för det regelkrångel som lagstiftaren kan lägga på företagare.

För det första är det svårt för en företagare att vidta nödvändiga åtgärder för att leva upp till lagen. Om någon röker en cigarett ståendes mot väggen utanför butikens ingång krävs det att företagaren eller någon i personalen går ut för att upptäcka det. Hur ofta ska sådana kontroller behöva ske?

För det andra har företagaren inget verktyg för att tvinga någon att sluta röka. Företagaren får uppmana personen som röker att lämna platsen, men avlägsnande får endast göras av polis eller ordningsvakt.

Jag ser framför mig en ägare som står ensam i sin tobaksbutik. Kunder står i kö och ett gäng stimmiga ungdomar står bakom några hyllor. Ska butiksägaren behöva lämna kassan och butiken för att ta upp en argumentation med en person som röker på kommunens mark? Hur mycket resurser är en företagare skyldig att lägga på detta för att kunna hävda att ansvaret är uppfyllt?

Syftet med den nya lagen är ökat tillgänglighet och minskad exponering av rökande personer. Det är vällovliga syften. Men det finns en principiell gräns för vilka samhällsinsatser som kan lämpas över på företagare med ökat regelkrångel som följd.

Här är den gränsen uppenbarligen passerad.