”Arbetsmiljöverkets tvära kast anmärkningsvärda”

Pandemin slår brett mot hela samhället. Vi måste alla göra vad vi kan för att hindra smittspridning och minska konsekvenserna för både enskilda och för samhället som helhet. Det är samtidigt viktigt att de krav som ställs inte tar fokus och energi från arbetet med att möta alla de arbetsmiljömässiga utmaningar som uppstår i och med pandemin.  

Arbetsmiljöverket är expertmyndigheten när det gäller arbetsmiljö. Verket ska förebygga olyckor och skador samtidigt som onödiga hinder och kostnader för företagen undviks. Sedan pandemins början har företagen efterfrågat råd och stöd för att kunna göra rätt i sitt arbete med att förebygga smittspridning på arbetsplatserna. Men trots flertalet påstötningar har myndigheten inte velat ha en dialog med arbetsgivarföreträdarna kring de svårigheter som finns med att tillämpa föreskrifter som inte är avsedda för en pandemi.

Arbetsmiljöverket fick av regeringen ett uppdrag att vända sig till arbetsgivarna med information och stöd i arbetsmiljöarbetet kopplat till pandemin. Det resulterade i helsidesannonser med budskap som snarare uppfattades som opinionsbildning mot arbetsgivare än som stöd till dem.

Ytterligare ett tecken på Arbetsmiljöverkets bristande hantering kom när myndigheten, ett par dagar innan julafton, utan att kommunicera det, reviderade väsentlig information på sin hemsida gällande vilka verksamheter som ska anmäla så kallade allvarliga tillbud. Plötsligt ändrades förutsättningarna för företagen.

Samtliga arbetsplatser omfattades nu av en skyldighet att anmäla allvarliga tillbud i de fall en arbetstagare har exponerats – eller misstänks ha exponerats – för Covid-19 i samband med arbetet. Detta skulle nu även ske retroaktivt sedan pandemins början, alltså ett år tillbaka i tiden. Tidigare hade myndigheten varit tydlig med att denna skyldighet endast gällde vissa speciellt utsatta yrkesgrupper inom vård, omsorg och laboratoriearbete. 

Att ändra förutsättningarna på detta sätt mitt i en pandemi utan att utreda konsekvenserna för företagen när det gäller onödiga hinder och kostnader är anmärkningsvärt. Fokus i det viktiga arbetsmiljöarbetet under pandemin förskjuts inte bara ute på företagen utan också hos Arbetsmiljöverket som ska hantera alla de anmälningar som nu rasar in. Det är svårt att se vilken nytta en stor del av den data som nu samlas in kan ha eftersom den rimligen har mycket varierande kvalitet.

Eftersom Arbetsmiljöverket inte kan ge någon tydlig information om när och på vilka grunder en anmälan ska upprättas, tvingas nu alla arbetsgivare att anmäla all misstänkt och konstaterad exponering för Covid-19 på arbetsplatsen – annars hotar böter. Detta oavsett om en medarbetare har blivit smittad eller inte. Till varje anmälan ska dessutom göras en utredning om hur smittorisken uppstått. Och det här gäller även vid hemarbete.

Vi har högre förväntningar på landets expertmyndighet på arbetsmiljöfrågor än så här. Det borde vara uppenbart även för Arbetsmiljöverket att regelverket inte är utformat för att tillämpas under en pandemi. Myndighetens tvära kast och brist på dialog är anmärkningsvärd. Landets arbetsgivare är hårt pressade. De behöver ha stöd snarare än otydlighet och regelkrångel kring hur de ska hantera en komplicerad situation.