Som man sår får man skörda – eller?

I dessa dagar talas det mycket om konkurrenskraft. Ett sätt att beskriva tillväxt och konkurrenskraft är att det handlar om storleken på det man skördar. För att uttrycka det enkelt, den som kan skörda mest är den som har högst konkurrenskraft. Att få fart på tillväxten handlar om att skörda mer på samma utsäde.

Det är många länder runt om i världen som de senaste åren har haft betydligt bättre tillväxt än Sverige. En del av dessa länder började på låga nivåer, men har nu kommit allt närmare Sverige när det gäller flera viktiga parametrar. En sak som flera av dessa länder har gemensamt har med att så att göra just hur man kan skörda mer. Deras sätt att förbättra sin konkurrenskraft, vilket lett till högre tillväxt, har varit att ta vara på de kunskapsbaserade tillgångarna på ett bättre sätt.

I Sverige har vi visserligen identifierat behovet av till exempel högkvalitativ forskning för att stärka svensk konkurrenskraft. Vi har också identifierat kompetensförsörjningens betydelse för att säkerställa en god svensk tillväxt. Det vi dock sällan talar om är hur vi får utväxling på de insatser som görs. Kan en av orsaken vara att för få svenskar har gjort en Ironman? Eller är orsaken att för få äter på McDonald’s?

I en kunskapsekonomi är det de kunskapsbaserade tillgångarna som skapar värde. Problemet med kunskap är att den normalt är bunden till de individer som besitter kunskapen. Det blir så att säga en begränsning i möjligheterna att få utväxling på kunskapen. Det är dock, via till exempel upphovsrätt och patent, möjligt att frigöra kunskapen och skapa något som går att kommersialisera vid sidan av den enskilda individen. Det här är en central nyckel för tillväxt, vilket till exempel länder som Sydkorea, Singapore och Kina insett.

Detta perspektiv saknas ofta i Sverige. Det kan liknas vid att vi visserligen gör insatser för att säkerställa att det finns gott om utsäde. Vi sparar dock in på saker som såmaskin, gödsel och kompetens kring hur man sår. Vi sparar också in på personerna som faktiskt ska så. Effekten blir att vi kan ha gott om utsäde, men vi kastar ut det lite hipp som happ på åkern. På något ställe blir skörden kanske god, men på det stora hela får vi inte alls den skörd vi hade kunnat få.

Diskussionen om varför skörden, det vill säga tillväxten, uteblir handlar i Sverige idag alltför ofta om behovet av att köpa mer utsäde. Den kan till och med handla om behovet av att skapa bättre premisser för att kunna köpa mer utsäde. Analysen om varför skörden blir dålig saknas tyvärr alltför ofta.

Ordspråket om ”som man sår får man skörda” handlar dock om just att så. Hur kan vi så bättre så att vi får skörda mer? Min liknelse är att såmaskinen, gödslet och personerna som kan så utgörs av de som kan ta tillvara på de kunskapsbaserade tillgångarna. I Sverige kastas exempelvis investeringar i forskning bort för att forskningsresultat inte hanteras på rätt sätt, många gånger på grund av ren okunskap om patenträttens krav. Den utbredda okunskapen om hur forskning nyttiggörs via immaterialrättigheterna är ett enormt problem.

Vad har detta med Ironman och McDonald’s att göra? Faktum är att det nog har en hel del med dessa företeelser att göra. Det hänger nämligen samman med hur vi betraktar nyttan av immaterialrätten. I Sverige är den förhärskande bilden att immaterialrätt är till för att skydda mot kopiering. Sen sätter vi punkt och går vidare. Vi missar helt att immaterialrättens viktigaste funktion i dagens samhälle är att bygga värde och ligga till grund för kommersialisering. Såväl Ironman som McDonald’s är utmärkta exempel på detta. Det är ingen som hindras från att simma 3,8 km, cykla 18 mil och sen springa 42 kim. Det är ingen som hindras från att steka hamburgare. Idén om hur detta ska göras på ett särskilt sätt licensieras dock ut till tävlingsarrangörer respektive franchisetagare. Detta perspektiv saknas i den svenska debatten.

Det är mycket välkommet att regeringen tagit initiativ till en samlad inriktning för immaterialrätt. Det räcker dock inte med detta. Vad som behövs är att vi slutar att diskutera fel saker. Goda skördar kommer inte av att köpa mer och mer utsäde. Det vi behöver är inte fler diskussioner om hur vi kan köpa mer utsäde, vilka premisserna är för att kunna köpa mer utsäde. Debatten borde istället handla om hur man sår så att vi får en god skörd.