Brottsligheten kostar 55 miljarder om året

Skjutningar och explosioner är dramatiska, och de senaste årens våldsamma gänguppgörelser har fått enormt medialt genomslag. Men dessa extrema händelser är endast de mest synliga delarna av det enorma ”kriminella isberget”. Stora delar håller sig under den mediala ytan och uppmärksammas inte.

Eftersom mer vardaglig brottslighet uppfattas som ett problem för över hälften av svenska företag gav Svenskt Näringsliv HUI Research i uppdrag att undersöka hur våra medlemsföretag påverkas av brottslighet. Resultaten är chockerande. Endast de direkta kostnaderna är omkring 55 miljarder kronor per år, och det är just mängdbrott som stölder, skadegörelse och bedrägerier som kostar mest.

I vissa branscher, specifikt Handeln och Byggverksamhet, är de direkta kostnaderna av brottsligheten så pass höga att de överstiger branschernas totala årliga investeringar (enligt SCB:s siffror). Hur mycket mer skulle kunna investeras i att utveckla verksamheterna om dessa enorma värden inte förstördes på grund av kriminalitet? Och ytterligare hur många investeringar uteblir på grund av kriminalitet och i förlängningen minskad tillväxt, färre jobb och sämre välfärd?

Närmare 60 procent av företagen som deltog i studien har utsatts för brott de senaste två åren, och över hälften tror att brottsligheten kommer att öka i framtiden, mot endast 1 procent som tror på en minskning.

Hur hamnade vi här? Och varför har detta enorma problem inte uppmärksammats tidigare? Svaret är ganska enkelt: det har inte funnits data. Förutom Handeln har det inte funnits någon bransch där kostnaderna kartlagts innan denna studie.

Nu kan man tycka att näringslivsorganisationer har ett egenintresse av att belysa brottsproblematiken, men detta är ett mycket bredare samhällsintresse. Eftersom staten ytterst är ansvarig för säkerheten så bör statliga myndigheter spela en roll i att effektivt kartlägga och kvantifiera brottslighetens kostnader. Detta är en förutsättning för effektiv policy, och en adekvat prioritering av viktiga samhällsutmaningar.

Luckan gäller inte bara de direkta kostnader som orsakas av brottslighet mot företag, utan även de brott som riktas mot den offentliga sektorn och privatpersoner. Hur stora är dessa kostnader? Och hur mycket större blir de om vi mäter indirekta kostnader såsom uteblivna investeringar, kostnader och förlorade framtida inkomster på grund av narkotikamissbruk, och hur våld skadar människors förmåga att ta del av och bidra till samhället?

Varför har vi inte haft tydliga försök att kvantifiera dessa kostnader? En viktig förutsättning för att sätta en övergripande brottsbekämpningsstrategi är en övergripande bild om vilka typer av brott som kostar samhället mest. Annars baseras prioriteringar endast på känslor, och de mest angelägna problemen utifrån medierapportering riskerar att få all uppmärksamhet, och andra viktiga frågor negligeras.

Brottsförebyggande rådet och Statistiska centralbyrån är exempel på myndigheter som skulle kunna ges i uppdrag att försöka kvantifiera samhällskostnaderna av olika typer av brottslighet, en sorts nationalekonomisk kartläggning för olika typer av brott.

Det kanske tar emot för politiker i regeringsställning att beställa studier som belyser ytterligare samhällsproblem, men det är en förutsättning för välinformerade och långsiktigt kloka beslut.

Ett genomgående tema när det gäller Sverige är upptäckten att ”vi (läs regeringen) har varit naiva”. 2012 förklarade dåvarande ÖB Sverker Göransson att ”Vi kan försvara oss mot ett angrepp med ett begränsat mål. Vi talar om ungefär en vecka på egen hand.” Trots detta dystra besked och en växande oro över rysk upprustning så krävdes det en invasion av Krim för att få till någons slags krismedvetenhet.

Upplopp, bilbränder, ökningar av skjutningar på offentlig plats och sprängningar krävdes för att brottsproblematiken i utsatta områden skulle hamna i medial och politisk fokus. Hade Polisens offentliga rapporter om utanförskapsområden publicerats innan, snarare än efter problemet hamnat i fokus hade vi haft mer tid att agera preventivt. Enligt analytiker så har dessa problem utvecklats under mycket lång tid.

Vad gäller brottsligheten riktad mot företag är situationen redan illa, och vi vill inte behöva vänta på ett kristillstånd för att media ska tvinga staten, med sitt våldsmonopol, att agera på ett adekvat sätt.

Det vi som medborgare kan kräva är att regeringen beställer en enkel cost-benefit analys. Vad är samhällsnyttan av att åtgärda mängdbrotten som påverkar näringslivet (och det bredare samhället)? Och hur mycket skulle det kosta? Detta kräver en kvantifiering av kostnader av brott, och kostnader av brottspreventiva åtgärder. Överstiger brottskostnaderna notan för de preventiva åtgärderna innebär det att samhället gör en god affär genom att satsa pengar på problemet. Det är det alltså inte en kostnad, utan en investering.

Med direkta kostnader för näringslivet på 55 miljarder varje år, mer än Sveriges försvarsbudget, påverkar det även statskassan på ett betydelsefullt sätt. Det finns ingen ursäkt för statsmakten att inte agera omedelbart.