Reform utan ände? - Tre decenniers lärarutbildningspolitik

Ungefär vart tionde år har lärarutbildningen gjorts om i grunden. Nu är det antagligen dags igen. I denna essä görs ett försök att förstå detta mönster av återkommande reformer, som saknar motsvarigheter på andra utbildningsområden. Den försöker besvara frågan: kan det göras en sista lärarutbildningsreform som håller över tiden, eller är det lärarutbildningens öde att göras om regelbundet?

Det kan förefalla rimligt att komplexiteten i mängden av utredningar, förslag, genomföranden, utvärderingar och omprövningar är typisk för professionsutbildningar, och att lärarutbildningens skiftande öden bara är att förvänta. Samtidigt har andra områden klarat anpassningar efter skiftande behov bättre än lärarutbildningen: kring utformning av tekniskt kunnande, kompetens kring socialt arbete och utvecklingen av läkarutbildningen. Man kan konstatera att andra områden också befinner sig i en korseld mellan olika intressen men att de hanterat det. Antingen fortsätter lärarutbildningen att hoppa mellan lösningar och till synes slutgiltiga förslag – eller så görs något genomgripande. Det vore den sista lärarutbildningsreformen.