Levande landsbygd – sliten valslogan eller reell målsättning?

En av de mest centrala principerna för en levande landsbygd och grunden för all näringsverksamhet är äganderätten. En väldefinierad äganderätt är grundbulten för ett lands ekonomiska välstånd och i Sverige är den också grundlagsskyddad. Oavsett vilken bransch man verkar i är äganderätten avgörande för att man ska vilja investera och utveckla i sin egendom. Utan den drivkraften avtar innovationskraften och företagsamheten påverkas negativt.

Idag ser vi tyvärr flera exempel på hur äganderätten på landsbygden inskränks, där ändrade regler för strandskydd och biotopskydd kan göra mark värdelös över en natt. Länsstyrelsen, som är tillsynsmyndighet för flera av de verksamheter som bedrivs på landsbygden, har stor inverkan på företagarnas vardag och äganderättens efterlevnad. Företagare på landsbygden vittnar om detaljstyrning, oförutsägbara beslut och långa handläggningstider och idag skapar tolkningar av lagstiftningen och regelverk långtgående restriktioner för hur man får bruka sin mark.

Sammantaget upplever jag att vi har hamnat i en situation där lantbrukarna har försvagad makt över hur de brukar sin egen mark och skog. Detta samtidigt som många lantbrukare är tredje eller fjärde generationens ägare. Marken och skogen har gått i arv i flera led och likaså erfarenheten och kunskapen om hur man bäst förvaltar företagets viktigaste tillgångar. Därför är det viktigt att lantbrukarna ges utrymme att drifta och utveckla sina företag utifrån lokala förutsättningar och egen erfarenhet.
För att uttrycket ’en levande landsbygd’ inte bara ska bli en sliten valslogan, utan en realitet, måste det till en mer serviceinriktad myndighetsutövning. En myndighetsutövning som är målstyrd och tillitsbaserad istället för detaljstyrd. På så sätt skapas det bättre förutsättningar för länsstyrelsens uppdrag att arbeta för regional utveckling samtidigt som det ger entreprenörer på landsbygden rätt förutsättningar för att bedriva lönsamma och hållbara företag.