”Avtalet i Baku en grund att bygga vidare på”

Och så var även COP29 över. Resultaten från sammankomster som COP kan brytas ner i oändlighet, och det är enkelt att lyfta fram det negativa. Årets konferens var inget undantag. Ett inledningstal med olja och gas i fokus, tröga förhandlingar och ett slutavtal som lämnar alla parter missnöjda, spär på kritiken. Frågor om mötenas egentliga syfte ekar i debatten, och man lämnas med en gnagande tanke på vad som hade kunnat uppnås men som aldrig verkar bli.

Förhandlingarnas kanske viktigaste uppdrag, att skapa momentum och driva på för att de nationella klimathandlingsplaner som presenteras nästa år ökar kraftigt i ambition, faller relativt platt. Man lyckas inte bygga vidare på förra årets progressiva skrivningar om att fasa ut fossila bränslen och det kvarstår luckor i hur utsläppsminskningar ska nås när det fossila subventioneras och inget slutdatum för användningen finns i sikte. På papper växer avståndet mellan ambition och verklighet.

Men i debatten missas ofta det som sker vid sidan av förhandlingsborden. I paviljongerna, där näringslivet är starkt representerat, präglades samtalen av en helt annan dynamik. Företagen och investerarna är eniga: tekniken för att möta klimatomställningen finns i stor utsträckning, och framtidens konkurrenskraft ligger i att våga investera i den redan nu. Det handlar inte om idealism, utan om säkra överlevnad i en värld som snabbt förändras. Runtom i världen investeras kraftigt i fossilfri energi, i elektrifiering av industri och fordonsflotta och i nya resurseffektiva affärsmodeller och produktionsmetoder som minskar vårt beroende av det fossila.

Det högljudda försvaret från oljeländerna ska kanske inte ses som ett hot, utan om ett kvitto på att de ser vart marknaden rör sig – bort från fossila bränslen. Inte för att vi har lyckats lösa alla problem som kommer uppstå längst vägen och inte för att tempot är tillräckligt snabbt, utan för att skiftet är oundvikligt.

I slutändan får vi också ett avtal från Baku, en bedrift i sig och inget att ta för givet. Man lyckas enas om att tredubbla klimatfinansieringen till 2035 och det nya målet är satt till 300 miljarder dollar per år. Trots att summan inte täcker hela finansieringsbehovet och att den, i viss mån, föråldrade uppdelningen mellan utvecklade och utvecklingsländer består, ger avtalet en grund att bygga vidare på.

Man förhandlar också klart Parisavtalets artikel 6, och full operationalisering av internationella koldioxidmarknader är nu möjlig. Det skapar en grund för internationellt samarbete, frigör kapital, möjliggör ökade ambitioner och kan ses som ett steg framåt mot ett globalt pris på Co2.

Utmaningarna är fortsatt enorma, och det är lätt att fastna i allt som, inte heller detta år, blev av. Men jag väljer att fokusera på det positiva. År efter år fortsätter världens länder, trots sina olikheter, att mötas och diskutera klimatfrågan under globalt strålkastarljus.

Att mötena hålls i oljeberoende länder innebär att fler får en tydlig bild av näringslivets kraft och de lösningar som kan ersätta oljan. Nya avtal fortsätter att komma, även om de inte bidrar med den tydlighet som hade varit önskvärd för ökat omställningstempo. Även små framsteg är steg i rätt riktning – och i slutändan är det dessa som tar oss framåt.