Hög tid att sänka marginalskatten

I bistra ekonomiska tider hamnar fokus från politiken lätt på åtgärder som kan stötta hushållen här och nu. Åtgärder som kan slipa bort de allra vassaste kanterna från lågkonjunkturen. Givet den hårda press som hög inflation och höga räntor satt på hushållens privatekonomi är en sådan inriktning lätt att förstå. Samtidigt är politikens uppdrag mer omfattande än så. Åtgärder av överbryggningskaraktär måste balanseras med strukturreformer som har en mer långsiktig inriktning. Reformer som i grunden stärker tillväxtförutsättningarna för svensk ekonomi.

Sett till skatteområdet lämnade årets budgetproposition en del kvar att önska i detta avseende. Visserligen innehöll den en utbyggnad av jobbskatteavdraget, men den kanske mest problematiska aspekten av skattesystemet, Sveriges höga marginalskatter, lämnades helt utan åtgärder. Eller rättare sagt, frysningen av skiktgränsen förvärrade till och med problematiken eftersom fler kommer att behöva betala statlig inkomstskatt nästa år.

Att frågan om marginalskatterna fick en så styvmoderlig behandling var särskilt nedslående med tanke på att regeringen i det paket av förslag som presenterades i våras var inne på rätt spår. Utöver en förstärkning av jobbskatteavdraget innehöll det nämligen även ett förslag om att dess avtrappning skulle slopas.

Detta hade sannerligen inte varit en radikal åtgärd. Den högsta marginalskatten hade endast sjunkit med tre procentenheter och Sverige hade internationellt sett alltjämt framstått som en ytterlighet på området. Dock hade det varit ett litet steg i rätt riktning och en självklar åtgärd om prioriteringen hade varit att genomföra lättnader i de mest skadliga skatterna först.

Flera utvärderingar, bland annat från IFAU och Riksrevisionen, har visat att avtrappningen ger upphov till så pass negativa effekter på skattebasen i form av lägre arbetsutbud och dämpad produktivitet att den kan avskaffas utan att skatteintäkterna minskar. Självfinansieringsgraden är 100 procent eller mer. Sänkta marginalskatter skulle dessutom stärka utbildningspremien och göra Sverige mer attraktivt för såväl inhemsk som utländsk högkvalificerad arbetskraft, något som på ett grundläggande plan skapar bättre förutsättningar för fler jobb och ett ökat välstånd. Givet sådana förutsättningar är det svårt att föreställa sig en mer självskriven kandidat till reform på skatteområdet.

Varför förslaget ändå fick stryka på foten i budgetförhandlingarna är oklart. Något relevant fördelningspolitiskt argument finns rimligtvis knappast mot bakgrund av att avtrappningen, som sagt, inte genererar några ytterliga skattemedel som kan användas till omfördelning. Oavsett anledning är det dock viktigt att förslaget inte skjuts upp längre än nödvändigt.

Kanske kan svenska politiker hämta inspiration från Finland där budgeten innehåller förslag om att höja gränsen för den högsta skattesatsen från 85 800 euro i beskattningsbar inkomst till 150 000 euro. Visserligen är inte heller den finska förändringen särskilt radikal då den endast innebär en sänkning av marginalskatten med ett par procentenheter i intervallet, men den vittnar ändå om en insikt kring de problem som de högsta marginalskatterna för med sig.

Förhoppningsvis kan liknande insikter även leta sig in i den svenska skattepolitiken framöver. Förslagsvis i ett första steg genom att återupprätta uppräkningstakten i skiktgränsen och slopa den på alla vis olönsamma avtrappningen av jobbskatteavdraget. Det handlar som sagt om att inte låta dagens problem fullständigt överskugga långsiktigt nödvändiga förändringar.