Arbetsmarknadspolitiken tillbaka i gamla hjulspår

Av grundslagen bakom reformeringen av Arbetsförmedlingen; att renodla verksamheten och ge förutsättningar att fokusera på sitt myndighetsuppdrag, finns inte mycket kvar. I stället läggs fler uppdrag till myndighetens redan långa att-göra lista. Utöver det ska myndigheten fortsatt göra det den redan har i uppdrag att göra, fast mycket bättre.

En titt på Arbetsförmedlingens regleringsbrev för 2025 visar bland annat att Arbetsförmedlingen ska prioritera långtidsarbetslösa, öka arbetsmarknadsutbildningarna, utveckla arbetsgivararbetet, stärka kontrollverksamheten, stärka handläggningsprocessen och korta handläggningstiderna. Och vad gäller det matchningsstöd som myndigheten (återigen) bygger upp med egen personal ska antalet deltagare öka.

Statskontoret pekar i en färsk utvärdering på bristande tillit mellan regeringen och myndigheten. Statskontorets recept är att politiken ska ha tålamod, sluta detaljstyra och ”ge myndigheten handlingsutrymme”. Statskontorets analys brister i insikten att detaljstyrningen har tillkommit på grund av upprepade tillkortakommanden från myndigheten.

Några exempel på nutida sådana är; antalet nystartsjobb, som är en viktig insats för att få arbetssökande i jobb, har minskat från cirka 50 000 till drygt 20 000, trots att regeringen har pekat på att arbetsplatsnära insatser ska prioriteras. Antalet arbetsmarknadsutbildningar har minskat och effektiviteten inom dem är i vissa fall mycket låg. En av de vanligaste aktiviteterna som långtidsarbetslösa har hos Arbetsförmedlingen är ”ingen aktivitet”. Personer med en funktionsnedsättning som medför en nedsatt arbetsförmåga har klart lägre sysselsättning än övriga, samtidigt tar det nära ett år för Arbetsförmedlingen att identifiera och registrera om en inskriven har en funktionsnedsättning som påverkar arbetsförmågan. Arbetsförmedlingen fullgör inte sitt kontrolluppdrag avseende arbetssökande som deltar i insatser hos leverantörer. Listan kan med lätthet göras längre.

Alla vet att det här inte är någon ny problematik. Bilden har egentligen varit densamma under många år.

Så varför är det så svårt att lära av historien? Hur många arbetsmarknadsministrar har inte varit genuint missnöjda med Arbetsförmedlingens leverans? Stått i media och sagt med bister uppsyn att ”det här är inte tillräckligt bra”. Tills det inte går längre och då byts generaldirektören ut och alla tänker att ”nu, nu blir det ordning på torpet”.

Tillbaka på ruta ett.

Reformeringen av Arbetsförmedlingen var ett försök att bryta upp gamla strukturer och invanda mönster. Men, tyvärr stannade reformeringen vid att något fler arbetslösa får hjälp av en extern matchningsaktör. Stödet uppskattas av de arbetssökande. Övriga 9 av 10 arbetssökande hanteras fortsatt av myndigheten och de arbetssökande verkar få ägna rejält med tid att ens komma i kontakt med myndigheten.

Statskontorets slutsats är att Arbetsförmedlingen inte har använt sina förvaltningsmedel effektivt. Men, ”ökat handlingsutrymme och politiskt tålamod” är inte vägen framåt. Det öppnar än tydligare för en återgång till gamla invanda arbetssätt.

Likaså innebär regeringens uppdrag att utveckla arbetsgivararbetet och öka myndighetens egna matchningsinsatser en återgång till det gamla. Det gamla, som inte fungerade då och som faktiskt har sämre förutsättningar att lyckas nu.

Förväntningarna på myndigheten är fel, myndighetens uppdrag är för många, för spretiga och ibland oförenliga med varandra. Därför framstår behovet av att renodla uppdraget som mer angeläget.

Arbetslösheten i Sverige tillhör EU:s högsta och har gjort så under ganska lång tid. Det borde vara ett tillräckligt skäl för att politiken inte ska låta kräftgången fortsätta.