Vinstutredningens åtgärder hotar elevernas utbildning

Utredningens mest långtgående förslag är att införa ett värdeöverföringsförbud – i praktiken ett utvidgat vinstutdelningsförbud – som sanktion vid kvalitetsbrister. Förbudet skulle gälla i två år och aktiveras vid förelägganden från tillsynsmyndigheten. Men eftersom ett föreläggande kan utfärdas vid en rad olika brister, även administrativa, öppnar detta för oproportionerliga ingripanden mot skolor utan att det nödvändigtvis handlar om elevernas lärande.

Att begränsa företags möjligheter att använda sina egna medel är ett kraftfullt ingrepp i både äganderätten och näringsfriheten. Dessutom är sanktionen ineffektiv. Det finns inga garantier för att ett vinstutdelningsförbud leder till bättre kvalitet. Det finns däremot en tydlig risk att det skapar osäkerhet, minskar investeringar och leder till att duktiga och uppskattade aktörer lämnar sektorn.

Förslaget att införa ett femårigt värdeöverföringsförbud för alla nystartade skolor gör situationen än mer problematisk. Att driva flera skolor i ett sammanhang blir svårare, eftersom överskott från en friskola inte får användas för att täcka underskott i en annan. Det innebär att friskoleföretag med fler än en skola, till skillnad från kommunala huvudmän, inte får använda sina resurser effektivt inom sin organisation. Resultatet blir att färre nya skolor startas – och att elever förlorar möjligheten att välja utbildning utifrån kvalitet.

Ett tredje förslag är att utesluta friskolor som delar ut vinst från att ta emot riktade statsbidrag – alltså medel som syftar till att höja kvaliteten i undervisningen. Det innebär att elever i dessa skolor får lägre resurser än elever i kommunala skolor, trots att deras behov kan vara lika stora eller större. Statsbidragen utgör i dag omkring 8–10 procent av skolans totala finansiering. Att stänga ute vissa huvudmän från dessa medel innebär en strukturell diskriminering, som direkt påverkar elevernas vardag.

Detta är särskilt allvarligt eftersom forskningen visar att vinstdrivande friskolor i genomsnitt presterar bättre än kommunala skolor, även när hänsyn tas till elevsammansättning. Om dessa aktörer pressas bort, är risken överhängande att skolans samlade resultat försämras.

Slutligen brister utredningen i sitt grunduppdrag: att skapa bättre kvalitet i svensk skola. Inget av de föreslagna verktygen ger tillsynsmyndigheterna ökad precision eller förmåga att skilja ut lågpresterande skolor. Det som verkligen behövs – och som skulle gynna eleverna – är tidiga, objektiva kunskapsmätningar och skarpare verktyg för att ingripa mot skolor som inte håller måttet, oavsett huvudman.

Utredarens förslag riskerar alltså att slå fel på flera plan. De hotar likvärdigheten, straffar kvalitet och skapar oförutsägbarhet för aktörerna inom skolan. Det svenska utbildningssystemet behöver reformer som sätter elevens lärande i centrum – inte ogenomtänkta förslag som straffar välfungerande och uppskattade skolor.