Skattereduktion för företagsgåvor – god tanke men begränsad verkan?

Förra veckan avlämnade Svenskt Näringsliv remissyttrande avseende delbetänkandet Skatteincitament för juridiska personers gåvor till ideell verksamhet (SOU 2024:90). Förslaget syftar till att öka företagens engagemang i samhällsnyttiga ändamål. Vi välkomnar initiativet, men ser flera brister i utformningen som riskerar att hämma förslagets genomslag och skapa snedvridna incitament.

Utredningens uppdrag har varit att föreslå ett skatteincitament för juridiska personers gåvor till ideell verksamhet, i syfte att öka donationer till samhällsnyttiga ändamål. Förslaget bygger på det nuvarande systemet med godkända gåvomottagare och föreslås träda i kraft den 1 januari 2026 för gåvor som ges efter den 31 december 2025. Juridiska personer föreslås få skattereduktion för penninggåvor enligt följande modell:

• För gåvor som sammanlagt uppgår till mellan 2 000 kronor och 200 000 kronor per beskattningsår föreslås en skattereduktion om 25 procent av gåvobeloppet, vilket kan ge en maximal skattereduktion om 50 000 kronor.
• För den del av gåvor som överstiger 200 000 kronor men inte överstiger 400 000 kronor, föreslås en skattereduktion om 5 procent, vilket kan ge en ytterligare skattereduktion om maximalt 10 000 kronor.

Den totala skattereduktionen kan således uppgå till 60 000 kronor per år.

Skattereduktionen gäller endast för penninggåvor till godkända mottagare som bedriver social hjälpverksamhet eller vetenskaplig forskning, och får enbart dras mot statlig inkomstskatt. För att undanröja risken för utdelningsbeskattning föreslås att gåvor som ger rätt till skattereduktion inte ska beskattas hos aktieägare eller medlemmar i ideella föreningar.

Vi har inget att invända mot införandet av ett skatteincitament för juridiska personers gåvor. Däremot finns det anledning att ifrågasätta om den föreslagna skattereduktionen är det mest effektiva och ändamålsenliga sättet att främja företags donationer till den ideella sektorn.

Företags vilja att bidra hämmas ofta av skattereglerna – inte främst för att gåvorna inte är avdragsgilla eller berättigar till skattereduktion, utan för att de kan leda till utdelningsbeskattning hos ägarna. Detta är särskilt problematiskt för små och medelstora företag, där det ofta antas att gåvan initierats av ägarna och därför bör behandlas som utdelning. Det är därför positivt att utredningen vill undanröja detta hinder genom att tydliggöra att risken för utdelningsbeskattning inte gäller för gåvor som omfattas av den föreslagna reduktionen. Frågan är dock om detta räcker för att förändra företagens gåvobeteende i någon större utsträckning – särskilt eftersom aktieägare redan i dag kan överlåta sin rätt till framtida utdelning till en ideell mottagare utan beskattningskonsekvenser.

En annan svaghet är avgränsningen till gåvor som syftar till att främja social hjälpverksamhet eller vetenskaplig forskning. Utredningen visar att företag gärna vill bidra, men ofta till ändamål som i dag faller utanför förslaget – exempelvis idrott och kultur. Denna avgränsning skapar gränsdragningsproblem och riskerar att snedvrida incitamenten, trots att olika insatser kan ha likvärdig samhällsnytta.

Det är också olyckligt att förslaget enbart omfattar penninggåvor. När det gäller donation av varor råder sedan länge en restriktiv praxis inom både moms- och inkomstskatterätten. Detta leder till att fullt brukbara varor ofta kasseras i stället för att doneras. Trots att gåvor i form av produkter är vanliga, försvåras de i dag av beskattningseffekter vid uttag ur näringsverksamhet. Mot bakgrund av nya EU-regler som förbjuder förstörelse av vissa varor blir denna fråga allt viktigare. Att utredningen valt att exkludera dessa gåvor med hänvisning till värderingssvårigheter är förståeligt, men det är just sådana praktiska hinder som lagstiftningen bör adressera. Det är därför positivt att momsfrågan nyligen utretts (SOU 2025:30), även om det fortsatt återstår mycket att göra.

Utöver de oklarheter som redan har lyfts kvarstår den mest centrala frågan att hantera i det fortsatta utredningsarbetet enligt tilläggsdirektiv dir. 2024:103 – nämligen gränsdragningen mellan gåva och sponsring. Denna fråga är avgörande för hur förutsebar och träffsäker en eventuell skattereduktion enligt förslaget kan bli. Det hade därför varit önskvärt att båda frågorna i ett sammanhang.

SKRIVET AVTara Muinafshar