EU äventyrar den svenska modellen

EU-kommissionen har presenterat flera ingripande förslag på arbetsrättens område. Förslagen läggs inom ramen för det så kallade Upplysningsdirektivet och efter att Europafacken har vägrat att förhandla med arbetsgivarsidan om en partslösning. Kommissionen har haft ett mycket forcerat schema och tydlig agenda i den process som föregått förslagen. Denna iver att lägga nya lagstiftningsförslag har alltså effektivt blockerat den europeiska sociala dialogen.

Det blir tyvärr också allt mer tydligt att Kommissionen strävar efter en breddad maktbas och att det innebär en allt mindre respekt för de olika nationella arbetsmarknadssystemen som finns inom EU. De federativa strävandena inom EU står här emot de krafter som vill att EU främst ska vara ett mellanstatligt samarbete.

Om Kommissionens ändringar skulle genomföras innebär det att en central europeisk lagstiftning införs på flera områden som tidigare varit förbehållna medlemsstaternas nationella kompetens. Det gäller centrala delar inom arbetsrätten som exempelvis arbetstagarbegreppet, möjligheter till provanställning, underrättelser vid ändring av arbetstider och utbildning/träning.

För svenskt vidkommande är det frågor som till största delen är reglerade i kollektivavtal och frågan är hur länge den modellen kan stå emot den utveckling som nu pågår inom EU. Ett europeiskt regelverk som innebär ökad överstatlighet och detaljstyrning drabbar naturligtvis ett avtalsbaserat och branschanpassat system som vårt särskilt hårt.

Förslagen läggs också med tydliga hänvisningar till flera principer inom den sociala pelaren. Pelaren håller alltså på att fyllas med rättsligt bindande innehåll på EU-nivå – något som den svenska regeringen så sent som vid toppmötet i Göteborg bedyrade inte skulle ske. Risken är uppenbar att den sociala pelaren kommer att rättfärdiga och accentuera den utveckling som vi nu ser.

Både den svenska modellen och EU-projektet har varit framgångsrika och bör naturligtvis värnas. EU har oerhört mycket att bidra med för utvecklingen, tillväxten och sysselsättningen i medlemsstaterna. Det görs dock inte genom ökad centralisering utan genom regler som respekterar ländernas skilda förutsättningar, behov och rättssystem. Det gör inte de här förslagen och länder som Sverige har särskilt mycket att förlora på det.