Skärpt utstationeringsdirektiv steg i fel riktning

Förändringarna av utstationeringsdirektivet har föregåtts av långa och hårda förhandlingar där de länder från öst som oftast skickar anställda utomlands tydligt ställts mot de länder i väst som tar emot dem. Trycket från stora och dominerande länder som Frankrike och Tyskland tycks till slut ha blivit för stort för många av länderna i öst. Nu väntar ytterligare förhandlingar mellan ministerrådet, Europaparlamentet och EU-kommissionen för att försöka förhandla fram en slutlig kompromiss.

De nya reglerna innebär ökade kostnader, ökad regelbörda och en ökad osäkerhet om rättsläget. Konsekvensen blir minskade möjligheter till export av tjänster inom EU. Det gynnar vare sig företagen eller deras anställda.

Den inre marknaden är mycket betydelsefull för tillväxt och jobbskapande i Europa. En väl fungerande inre marknad kräver så tydliga och tillåtande regler som möjligt. De här förslagen är därför direkt kontraproduktiva. De hjälper inte de företag som vill tillhandahålla tjänster i andra EU-länder utan snarare de medlemsländer som vill skydda sina inhemska marknader från konkurrens.

Utvecklingen i näringslivet går mot att samarbeten och projekt över gränserna blir allt vanligare och viktigare. Möjligheten att anlita anställda från andra länder är mycket betydelsefull för kompetensförsörjningen i sektorer med arbetskraftsbrist, exempelvis byggsektorn.

Svenska företag är beroende av att både kunna arbeta i andra länder och samarbeta med utländska företag i Sverige. Det kräver ett så enkelt och tillåtande regelverk som möjligt. Även ur den synvinkeln är de här förslagen steg i helt fel riktning.

Ändringarna innebär också att institutioner som EU-kommissionen och EU-domstolen kan behöva värdera och pröva innehållet i svenska kollektivavtal. Att göra en korrekt bedömning av innehållet i och effekterna av reglerna i svenska kollektivavtal kräver god kännedom om hur den svenska arbetsmarknaden och partssystemet fungerar. Ska vi kunna behålla en svensk modell värd namnet kan vår regering inte samtidigt stödja regler som innebär att vi i allt större utsträckning lämnar över centrala delar i den till EU:s myndigheter.

Den typen av maktförskjutning på arbetsmarknadsområdet, från det nationella planet till EU, är en oönskad generell trend i det europeiska samarbetet. Förslagen inom den sociala pelaren är ett annat exempel på det.