Pensionspopulismen har nått regeringen

Annika Strandhäll vill nu ”stenhårt” driva frågan om höjd avgift till den allmänna pensionen. Det betyder – som Strandhäll själv säger om finansieringen – att arbetsgivarna eller staten (läs arbetsgivarna även här) ska betala för de högre pensionerna. Inte vi själva, genom vårt arbete.

Annika Strandhäll leder den parlamentariska Pensionsgruppen som så sent som i december 2017 kom överens om tio förslag för långsiktigt trygga och höjda pensioner. Där betonas att pensionerna i första hand ska upprätthållas genom ett längre arbetsliv, men att avgiften till pensionssystemet ska analyseras. Sedan dess har något hänt som gör att Strandhäll nu menar att en höjning av avgiften är ”helt nödvändig” för att människor ska få ”vettiga pensioner”.

Valet 2018 kan vara en sådan händelse. I Socialdemokraternas valanalys konstateras att pensionsfrågan inte lyfte partiet i valet. Socialdemokraterna borde enligt valanalysen ha insett hur pensionssystemet misslyckats att leverera de pensionsnivåer som människor kan förvänta sig.

Är då pensionerna så låga? Sveriges pensionssystem har som mål att ge 60 till 65 procent av tidigare lön i allmän pension. Till följd av en högre medellivslängd kommer andelen att minska över tid, till knappt 50 procent. Men för nio av tio svenskar tillkommer tjänstepension och för många också privat pension. Beräkningar från fackförbundet Forena visar på en genomsnittlig total pension på 78 procent. Anser Annika Strandhäll att det är för lågt? Enligt Forena får låginkomsttagare mer i pension än vad de fick i lön när de arbetade. Den som inte kan leva på sin pension har också möjlighet till bostadstillägg.

Sannolikt har det blivit ett problem för Socialdemokraterna att den höjda garantipensionen – ett resultat av pensionsöverenskommelsen – har minskat respektavståndet till de pensionärer som har arbetat ett helt liv. Lösningen på det problemet är snarare att göra det mer lönsamt att arbeta än att höja avgifter – vilka på kort sikt möjligen löser ett partipolitiskt problem, men skapar andra problem, exempelvis minskat löneutrymme.

Är avgifterna för låga? Annika Strandhäll vill höja avgiften som i dag är 18,5 procent av den pensionsgrundande inkomsten (eller 17,21 procent efter avdrag för den allmänna pensionsavgiften på 7 procent). En avgiftshöjning slår inte igenom på dagens pensioner, varför det ”här finns utrymme att vara kreativ” som Annika Strandhäll säger.

I detta ligger ökade kostnader för arbetsgivarna. Socialförsäkringsministern vill få med sig övriga partier i Pensionsgruppen på att ytterligare höja arbetsgivarnas avgifter till pensionssystemet. Det är detsamma som att ta steget bort från livsinkomstprincipen. Ålderspensionsavgiften uppgår 2019 till 10,21 procent på bruttolönen och inbringar varje år cirka 180 miljarder kronor till staten. Till detta betalar arbetsgivarna kollektivavtalade avgifter till tjänstepensioner för ungefär lika mycket. Att höja arbetsgivaravgifterna är detsamma som att försämra konkurrenskraften för det näringsliv som förutsätts betala avgifterna. Att få fram pengar genom att minska den allmänna löneavgiften är detsamma som att minska på andra utgifter i statens budget.

För ansvarskännande politiker bör allt detta vara oroande signaler. Svenskt Näringsliv har länge pekat på bristen på försäkringsmässighet i arbetsgivaravgifterna, dvs. att omkring en tredjedel av arbetsgivaravgifterna är ren skatt. Det syns tydligast i den allmänna löneavgiften som uppgår till 11,62 procent på lönen och inbringar 200 miljarder kronor varje år från arbetsgivarna till statskassan. Skatteinslaget i arbetsgivaravgifterna borde egentligen minska. Nu utgör pengarna från arbetsgivarna en svår frestelse för politikerna.

Det riktigt viktiga för hållbara och på sikt högre pensioner är att vi arbetar mer och längre. Den politiska debatten har haft mycket fokus på anställningsskydd och arbetsmiljö. Vad som helt saknas i debatten är insikten om att det är ekonomiska incitament som får människor att arbeta och företag att anställa. Gynnsamma skatteregler och för båda parter attraktiva anställningsformer är avgörande för att arbete, inkomster och pensioner ska komma till stånd.

En ansvarstagande politik för pensionerna bör hålla fast vid pensionsöverenskommelsens grundläggande principer. Pensionspolitik bör vara långsiktig och inte ge efter för kortsiktig populism.