EuroSkills – om ståpäls, glädjetårar och en hes röst

Vi var där för att fler ska få uppleva detta fantastiska arrangemang i verkligheten och för att fler ska se potentialen i yrkesutbildningar när unga tjejer och killar från hela Europa visar upp vad de kan och mäts mot varandra. Extra viktigt i år då 2016 utsetts till Yrkesutbildningens år.

Som tidigare lagledare för Sveriges viktigaste landslag – Yrkeslandslaget var det glädjande att se att medaljskörden vid Euroskills på hemmaplan blev riktigt bra. Två guld, två silver och två brons är ett bevis för att den satsning som gjorts på EuroSkills burit frukt. Samtidigt påminde det mig om två saker.

Det första är känslan av lyckorus jag själva fått uppleva under två WorldSkills – Yrkes-VM. Att få vara en del av laget när tävlande efter tävlande får ta glädjeskutt upp på prispallen är fantastiskt. Ståpäls, glädjetårar och en riktigt hes röst i en salig blandning. En känsla jag bär med mig för resten av livet.

Det andra jag påminns om är att det nu gått sju (7!) år sedan Örebroregionen hade någon med i Sveriges viktigaste landslag. Det är, kort och gott, inte bra. Om det beror på ointresse, utbildningarnas kvalitet eller något annat är jag fel person att svara på. Jag tycker att det är synd att vi från regionen inte lyckas få in någon i laget och därmed tillvara på den kraft som finns i Sveriges viktigaste landslag. Att ha framgångsrika förebilder på hemmaplan skulle säkerligen få många positiva effekter när det gäller både intresset för yrkesutbildningarna, stoltheten och känslan av att det går att nå sina mål om satsningen finns där.

Min förhoppning är att fler ska se kraften som finns i Yrkeslandslaget och göra vad de kan för att ta tillvara på den kraften. Då kanske fler från regionen än en före detta lagledare kan få upplevad den där härliga blandningen av ståpäls, glädjetårar och en hes röst.