Dyra extratjänster får bisarra konsekvenser

Extratjänsterna var en del i den rödgröna regeringens plan för att minska arbetslösheten. Genom att betala hela kostnaden för anställningen – och lite till – skulle kommuner och andra offentliga verksamheter lockas att rekrytera långtidsarbetslösa och nyanlända. Man förstår att erbjudandet var lockande. En arbetsgivare sparar in på försörjningsstöd, samtidigt som staten betalar hela lönen.

Dessa extratjänster har lett till en hel del bisarra konsekvenser. Ett reportage i Sydsvenskan berättar om hur Malmö Stad inför årets slut försökte rekrytera 500 långtidsarbetslösa för att få tillgång till pengarna. Det blev bara 283 personer, men det gick ändå så fort att många inte hade vare sig arbetsuppgifter eller arbetsplats. Mer än hundra personer sitter hemma, utan någon aktivitet men med full avtalsenlig lön betald av skattepengar.

I vilket syfte? Allt för att flytta kostnaderna från kommunens försörjningsstöd, till statens kistor.

Detta visar på ett omfattande systemfel i hela konstruktionen av arbetsmarknadsåtgärder. I sin iver att få stadens budget i balans har hundratals arbetslösa flyttats från en kolumn, till en annan. Detta pingpong-spel mellan stat och kommun löser så klart inga problem, och hjälper definitivt inte de arbetslösa. Men problemen med just extratjänsterna stannar inte där. Problemen är uppenbara.

Åtgärden är hiskeligt dyr. Förutom full subvention från staten har insatsen kryddats med kraftiga handledarstöd och ett aggressivt bonus-system som tillsammans uppgår till nästan 90 000 kronor per tillsatt tjänst.

Upplägget för bonus-systemet är anmärkningsvärt. Kommunerna ”tävlar” om att nå ett visst beting. De kommuner som lyckas ”skapa” tillräckligt många av dessa konstgjorda åtgärder delar på en halv miljard kronor. Dessa starka drivkrafter förklarar Malmö Stads volymhets inför julen.

Givetvis är detta mumma för en kommun, men en mardröm för oss skattebetalare som ska betala för kalaset. Totalt kostar hela åtgärden cirka fem miljarder kronor per år.

Satsningen är riktad till fel målgrupp. Tanken var att extratjänsterna skulle ge enkla jobb till lågutbildade långtidsarbetslösa. I stället visar granskningar att bland annat högutbildade akademiker kastats in i programmet, med tydliga inlåsningseffekter.

Kanske just därför leder inte heller åtgärden vidare till arbete. Enligt en färsk rapport från Sveriges Kommuner och Landsting visar det sig att endast fem procent går vidare till ett riktigt jobb efter att tjänsten är avslutad.

Sveriges näringsliv skriker efter folk, samtidigt som människor går utan jobb. Nu krävs en omläggning från ineffektiva åtgärder till riktiga jobb. Följande bör göras:

• Avveckla åtgärder som inte leder till jobb. Rikta åtgärder så att rätt insats träffar rätt person. Arbetsförmedlingens budget behöver justeras nedåt.
• Inför tydligare resultatstyrning i såväl språkutbildning, som i de åtgärder som erbjuds arbetslösa. Säkerställ att upphandlade aktörer som presterar väl belönas, medan de som levererar dålig kvalitet gallras ut.
• Öppna upp för bemanningsföretag att erbjuda tjänster till långtidsarbetslösa. Dessa företag är ofta en brygga mellan arbetslöshet och riktiga jobb. En ny modell riktad mot långtidsarbetslösa, ”Matchningsanställning”, bör införas.
• Frigör näringslivets utvecklingskraft genom strategiska skattelättnader. Företagen är jobbskaparna och den egentliga lösningen på att tackla stadens skyhöga arbetslöshet.

Malmös hantering av extratjänsterna väcker befogade frågor om arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Så här kan vi inte ha det. Nu krävs en omläggning från ineffektiva åtgärder till insatser som faktiskt leder till resultat. Med rätt förutsättningar kan företagen bidra till en sådan utveckling.

Artikeln var publicerad i Kvällsposten 2019-01-10