”Vulgärdebatten om friskolor går i skov”

Jag har drivit friskolan i snart tjugofem år och har både följt och varit en del av denna debatt. Oftast handlar debatten om att friskolor skor sig ekonomiskt på bekostnad av elevernas väl och ve, friskolorna ökar segregationen, plockar bara de bästa russinen ur kakan (inga barn med särskilda behov eller nyanlända göre sig besvär), strösslar med glädjebetyg, är överkompenserade - listan kan göras lång över de anklagelser friskolorna får ta emot.

Jag tog min lärarexamen 1984 efter att under tio år arbetat som fabriksarbetare och busschaufför. Fram till 1990 var staten vår huvudman och livet i skolan fungerade ganska bra. När vi hade undervisat klart för dagen kunde vi gå hem för att, när det bäst passade, sitta hemma och förbereda och rätta. När kommunaliseringen genomfördes märktes en förändring på en gång. Lärarjobbet skulle bli ett - åtta till fyra jobb- där vi skulle tvingas vara kvar på arbetsplatsen trots att vi var klara med dagens undervisning. Vi började titta snett på varandra om någon smet hem före klockan fyra. Vi satt i arbetslag och skrev kursplaner, diskuterade värdegrunder, dokumenterade och framför allt satt vi i en uppsjö av möten. Undervisningen fick mer och mer stryka på foten. Plötsligt hade Sverige fått 290 olika skolsystem.

Jag hade varit en stark motståndare till kommunaliseringen men fann mig i den nya situationen och stretade på under kommunal förvaltning. Inför varje nytt läsår fick vi av utbildningsnämnden höra hur tuff ekonomi kommunen hade. Det skulle dras in på både det ena och det andra, det fanns inga pengar. Om någon hade varit på en kurs och kom tillbaka till skolan och brann som en fackla av iver över att få sätta igång med det nya man lärt sig släcktes lågan snabbt. Det fanns inga resurser eller så var problemen så många att det inte skulle gå att genomföra.

I mitt huvud växte tanken på att det klokaste vore nog att lämna skolvärlden och ägna mig åt något annat. Den kommunala blykappan var tung att bära. Så fick jag höra att friskolereformen genomförts och att det nu var fullt möjligt att starta en egen skola.

Jag bodde, och bor fortfarande i Skutskär. Ett brukssamhälle på gränsen mellan Norrland och Svealand där massafabriken dominerat arbetsmarknaden. Socialdemokraterna har styrt kommunen i över hundra år. Friskolor fanns då i de stora städerna och i någon enstaka by, där föräldrar gått samman och väckt liv i den av kommunen nedlagda byskolan.

Varför ska inte folket på bruket också få en chans att fritt välja skola till sina telningar? Tanken grodde och 1997 samlade jag några lärare för att presentera mina tankar på att starta en friskola på bruket. Vi blev ett gäng på fem stycken som bestämde oss för att försöka.

Vi gjorde en marknadsundersökning för att se om där fanns något intresse för en friskola. Vi cyklade runt och lade en informationsbroschyr i brevlådorna till alla barnfamiljer i kommunen. Vårt mål var minst trettio intresserade elever, om färre skulle vi inte fortsätta med projektet. Vi fick 180 intresserade elever! Mina fördomar om att bruksfolket inte vill välja kom på skam. Vi tittade på varandra, insåg att hundraåttio är fler än trettio, så det var bara att köra.

Vi hade inga pengar för att starta ett aktiebolag och därför bildade vi en ekonomisk förening, ett personalkooperativ, som fick bli huvudman. Än idag är vi en ekonomisk förening.

Den 22 augusti 2000 öppnade vi dörren till Älvboda Friskola i det nedlagda ålderdomshemmet. Den socialdemokratiska ledningen överklagade Skolverkets godkännande till både Länsrätt och Kammarrätt men fick nej. På den här tiden fanns något som kallades skolpliktsavdrag. Kommunen hade rätt att behålla en del av skolpengen till friskolan för att man var tvungen att ha en lite för stor kostym för att kunna ta emot nyinflyttade elever. Kommunen bestämde att skolpliktsavdraget för vår del hamnade på 14,5% av varje elevs skolpeng. 2010 års skollag säger att kommunala skolor och friskolor ska ha samma förutsättningar. Därför togs skolpliktsavdraget bort. Nu ropas i debatten att avdraget ska återinföras.

När vi startade skolan hade vi 98 elever. Efter tre månader var antalet uppe i 150. Idag studerar 340 elever här i åldrarna 6 – 16 år. Eleverna kommer till största delen från Älvkarleby kommun men vi får även elever från grannkommunerna Gävle och Tierp. Vi har också en förskola med 48 barn fördelade på tre avdelningar. Drygt tjugo procent av våra elever har någon form av neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. För många elever och föräldrar är vi räddningen, det sista halmstrået, för att få till en dräglig skolgång. Senast för två veckor sedan började en elev i årskurs fem som vägrat gå till sin skola på grund av att han varit utsatt och mobbad. Hans mamma kom till mitt kontor förra veckan och lovprisade vår skola och lärarna. Hennes son stormtrivs hos oss.

Nittio procent av Sveriges friskolor är som vi små, med en eller två enheter, som till stor del drivs av eldsjälar.

Vi är idag kommunens fjärde största arbetsgivare med drygt 60 anställda. Efter snart 25 år kan vi räkna oss till en av landets äldsta friskolor. Vi finns och verkar på en ort där utbildning inte skattas allt för högt.

Det fria skolvalet gör att segregationen minskar eftersom du fritt kan välja skola oavsett bostadsområde. En bra friskola får elever, en dålig friskola får inga elever. Det är ordet FRI i friskola som är nyckeln till framgång och glädje för oss.

Jag bjuder gärna in ansvariga politiker till Älvboda Friskola för lunch och ett samtal om friskolornas vara eller inte vara – om valfrihet, utrymme för olika pedagogiska alternativ och innovationer. Välkommen.

Johan Sennerfeldt,
Skolchef och lärare på Älvboda Friskola