700 000 i långvarigt utanförskap

Entreprenörskapsforum har klassificerat en person som självförsörjande om hen har en inkomst som överstiger fyra prisbasbelopp, vilket motsvarar en månadsinkomst efter skatt på knappt 13 500 kronor. Beloppet är betydligt lägre än någon av de kollektivavtalade lägstalönerna och sammanfaller med OECD:s gräns för relativ fattigdom. Definitionen har kritiserats, eftersom den bland annat inkluderar studenter, föräldralediga och frivilligt deltidsarbetande.

Svenskt Näringsliv har därför fördjupat beräkningen i en rapport som lanseras i dag. Vi exkluderar studenter och analyserar hur vanligt det är att personer inte är självförsörjande över tid. Detta är av betydelse eftersom gruppen icke-självförsörjande både består av individer i långvarigt eller till och med livslångt utanförskap och av personer som är tillfälligt arbetslösa och relativt snabbt kommer tillbaka till arbetsmarknaden.

Resultaten visar att 1,3 miljoner individer i arbetsför ålder varken är självförsörjande eller studerande. En fjärdedel av alla svenskar i arbetsför ålder måste på ett eller annat sätt försörjas av andra. 57 procent av individerna som inte var självförsörjande 2020 var inte heller självförsörjande under något av de fem åren dessförinnan. Det innebär att 700 000 personer under en sexårsperiod aldrig nådde upp till den inkomstnivå som krävs för att definieras som självförsörjande.

Vad som är än värre är att nästan en halv miljon svenskar hade en årlig arbetsinkomst som varje år understeg ett prisbasbelopp (47 200 kronor). Det innebär att mer än en tredjedel av den totala gruppen icke-självförsörjande i princip saknade arbetsinkomster under varje år i sex års tid.

Låt oss konstatera att det inte finns någon enskild åtgärd som löser problemet. För att lyckas med att få fler att bli självförsörjande kommer det att krävas ett batteri av åtgärder och ett uthålligt politiskt ledarskap.

För det första: arbetslinjen behöver stärkas och aktivitetskraven skärpas. Detta innebär att minskade bidrag behöver kombineras med sänkningar av skatten för de som har lägst inkomster.

De ekonomiska incitamenten att gå från bidrag till arbete är idag alldeles för svaga. Den disponibla inkomsten för en familj med två barn är oförändrad om en av föräldrarna slutar gå på bidrag för att börja arbeta till en ingångslön. Vi behöver också ställa krav på aktivitet hos de som inte är självförsörjande. De kan behöva flytta, resa längre, eller ta ett jobb som man i första hand inte vill ha. Alternativet till arbete ska inte vara fritid.

För det andra: möjligheterna att få ett instegsjobb behöver öka. Att få ett instegsjobb på en arbetsplats med mer högkvalificerade kollegor är ofta ett första steg vidare till mer avancerade uppgifter, högre inkomster och en mer permanent anknytning till arbetsmarknaden.

Etableringsjobben viktig pusselbit

Etableringsjobben, som har lanserats av parterna på arbetsmarknaden, kan vara en viktig pusselbit för att åstadkomma detta. Denna insats innebär en möjlighet för företagare att anställa nyanlända och långtidsarbetslösa till en kostnad på cirka 9 000 kronor i månaden, där staten täcker upp resterande för att individen ska få en ingångslön i paritet med kollektivavtalet. Etableringsjobben kommer att vara enkla att använda för företagarna, vilket innebär att de bör kunna ersätta arbetsmarknadspolitiska insatser som uppfattas som ineffektiva och krångliga. Det är viktigt att de nu blir realitet efter att ha diskuterats i mer än fem års tid.

Men inte ens etableringsjobben kommer att vara tillräckliga för att tackla det omfattande utanförskapsproblemet på arbetsmarknaden. Den halva miljon människor i arbetsför ålder som haft i stort sett obefintliga löneinkomster under varje år i sex års tid står mycket långt från arbetsmarknaden. Moderna beredskapsjobb som säkerställer att de får en möjlighet att aktivt förändra sitt liv och bidra i vårt samhälle måste införas. Alternativet är ett långvarigt utanförskap som är förknippat med sociala kostnader som ökad risk för psykisk ohälsa och kriminalitet. Ett utanförskap som tenderar att gå i arv.

För det tredje: matchningen på arbetsmarknaden behöver förbättras. En låg utbildningsnivå gör att det är svårt eller till och med omöjligt att sätta individer i produktivt arbete så att de blir självförsörjande. Företagen betonar genomgående svårigheterna att hitta rätt personal som en av de stora konkurrenskraftsutmaningarna.

De senaste årens satsningar på yrkesutbildningar har varit bra, men vi behöver skruva upp tempot för att fler ska bli självförsörjande. Inte minst många nyanlända saknar erforderliga utbildningar och har dessutom otillräckliga kunskaper i svenska språket för att fungera i yrkeslivet. Utbildning som är efterfrågad av företagen måste vara en central uppgift för integrations- och självförsörjningspolitiken.

För det fjärde: företagen är loket i integrationspolitiken. Det är bara när företagen kan och vill anställa som stora grupper kan gå från utanförskap till arbete och ett mer fullgott deltagande i samhället. Allting avgörs om vi har en politik för ett växande näringsliv som inkluderar satsningar på en fungerande rättsstat, en god infrastruktur och ett energisystem som levererar fossilfri el till konkurrenskraftiga priser.

De individuella, samhällsekonomiska, sociala och statsfinansiella konsekvenserna av det utanförskap som vi bevittnar idag är omfattande. Att öka självförsörjningsgraden behöver därför vara en av de främsta inrikespolitiska prioriteringarna under överskådlig tid. Det måste vara en hörnsten i en bredare integrationspolitisk offensiv som syftar till att inkludera människor genom riktiga jobb och egen försörjning.