Dags att lämna kvartalspolitiken bakom sig

I början av 1990-talet befann sig Sverige vid vägs ände. En rad olika ekonomiskpolitiska missgrepp under de föregående två decennierna hade lett landet in i en djup kris med hög arbetslöshet och en skenande statsskuld. Politiken behövde reformeras, men det behövdes också en ny politisk kultur och reformerade institutionella ramverk som främjade politisk långsiktighet.

Under krisen på 1990-talet infördes därför ett finanspolitiskt ramverk som minskar risken för politisk kortsiktighet. Detta ramverk har, tillsammans med andra strukturreformer, lett till att Sverige idag har bland Europas mest stabila statsfinanser. Bakom allt detta har det har funnits en förmåga över blockgränserna att fatta långsiktigt riktiga beslut i stället för att slösa energi på kortsiktiga bollar och belöningar. Detta utgör en trygghet i oroliga tider och erbjuder en möjlighet att navigera sig ur kriser genom strukturreformer och investeringar som gör Sverige starkare på sikt.

Frågan är dock om förmågan att fatta långsiktigt beslut över blockgränserna håller på att tappas bort? Vi ser oroväckande tendenser att så är fallet. Insikterna från 1990-talskrisen och tidigare decenniers misslyckande håller på att vittra bort och långsiktighetens institutionella ramverk rundas allt oftare och alltmer lättvindigt. Politiska beslutsfattare väljer nu att genomföra reformer som ger kortsiktiga politiska vinster på bekostnad av långsiktighet och förutsägbarhet. Om vi fortsätter att prioritera kortsiktigheten riskerar Sverige att ackumulera en strukturpolitisk skuld som kommer att bli svår att hantera.

Respekt för ramverken som kringgärdar politiken

Sverige behöver återta det långsiktiga perspektivet i den ekonomiska politiken. Det handlar om respekten för de ramverk som kringgärdar politiken, men också om att främja en långsiktighetens kultur som möjliggör strukturreformer. Om vi inte gör det och faller in i 1980-talets politiska mönster, så kommer krisen för eller senare att komma.

Pandemin har spelat en roll här. Vi vande oss vid extra ändringsbudgetar och hittills har fler än tjugo sådana lagts fram av regeringen. I den exceptionella situationen var det både en nödvändig och en riktig politik. Men det går inte att blunda för att det finns en nedsida i form av en tillvänjningseffekt. Politiker och väljare vet nu att det går att runda det finanspolitiska ramverket för att bekosta allehanda kortsiktiga utgiftsökningar. Risken är uppenbar att det etableras en ny praxis där det förväntas att politikerna ska stå till buds med tillfälliga utbetalningar till olika grupper i samhället.

Vi ser fler sådana varnande exempel.  De växande kostnaderna för elektricitet och drivmedel, till del uppdrivna av svenska skatter men också av den internationella oron, har lett fram till beslut om kontantersättningar till svenska hushåll. Närheten till valdagen har här uppenbart spelat en roll för aptiten att ställa ut nya löften.  

Det mest allvarliga är att regering och opposition nu tävlar om att ta fram pensionsförslag som saknar rim och reson. Vi kan till skillnad från många andra länder vara stolta över ett pensionssystem som levererar bra pensioner och som är finansiellt stabilt. Den breda parlamentariska pensionsgruppen har här varit en garant för att pensionerna inte ska vara beroende av politiska vindar och tillfälliga majoriteter. Men den principen har rundats när regeringen och dess samarbetspartier nu föreslår en kraftig höjning av garantipensionerna, som kostar närmare tio miljarder kronor på helårsbasis.

Konsekvensen blir att skillnaden i pension mellan de som har arbetat ett helt liv och de som inte har gjort det urgröps, vilket minskar drivkrafterna att arbeta. Det blir inte bättre av att det hastas fram under ett valår. Problemet med den tilltagande kortsiktigheten i politiken är att det är svårt att stoppa tillbaka anden i flaskan när vi har släppt ut den.

Goda statsfinanser garanten för att klara kriser

Oavsett vilken regering vi har efter nästa val kommer den att behöva återuppbygga förtroendet för det finanspolitiska ramverket och bedriva en mer långsiktig ekonomisk politik. Det är en svår, men en avgörande uppgift. En av insikterna från åttiotalet var att budgetprocessens slapphet försvårade nödvändiga prioriteringar, vilket spädde på inflationsbrasan. I grunden berodde det på att budgetprocessen inte förmådde tygla kortsiktiga politiska krav på utgiftsökningar. Det är därför helt nödvändigt att upprätthålla principen om att finanspolitiska förslag alltid ska prioriteras och ställas mot varandra. Goda statsfinanser är en garant för att klara framtida allvarliga kriser och är i grunden en rättvisefråga mellan generationerna.

Nästa regering behöver komma tillbaka till att begreppet reform inte ska tolkas synonymt med utgiftsökning. Det finns ett stort behov av strukturreformer som leder till att fler arbetar och som gör det enklare och mer lönsamt att driva företag. Det behövs reformer som sätter Sveriges konkurrenskraft i fokus. Tillståndsprocesser som sinkar investeringar behöver ses över, tillgång till ren elektricitet behöver säkerställas och kvaliteten i utbildningssystemet behöver höjas.

Det var kortsiktigheten i politiken under 1970- och 80-talen som lade grunden till nittiotalskrisen. Det är därför dags att lämna kvartalspolitiken bakom sig. Om politiken samlar sig till långsiktighet vet vi att det kommer att tjäna hela Sverige väl.

Di Debatt: Tillbaka till långsiktighet