Skatteanstånden: Vår oro om konkursvåg bekräftas i vass analys

Under pandemins inledande fas fick svenska företag möjlighet att ansöka om anstånd med betalning av arbetsgivaravgifter, avdragen skatt eller moms. Syftet med åtgärden var att stödja i grunden sunda och livskraftiga företag under en tid då många fick likviditetsproblem. I november 2023 publicerade Svenskt Näringsliv rapporten Tillfälliga skatteanstånd – en tickande bomb?, som skrevs av mig och Sven-Olov Daunfeldt. Där uppmärksammade vi bland annat risken att många av företagen som har fått skatteanstånd riskerar att gå i konkurs. Vi såg att företag med anstånd var mindre livskraftiga än övriga företag, vilket egentligen inte är förvånande: Det fanns tydliga incitament för företag som hade befunnit sig i ett svårt läge även utan pandemi att ansöka om anstånd och få ett andrum i en pressad situation.

Fem år efter att de tillfälliga anstånden infördes har även Riksrevisionen intresserat sig för frågan. I en rapport som publicerades den 11 februari 2025 kommer Riksrevisionen fram till samma slutsats som vi i vår rapport från 2023: de företag som var minst livskraftiga redan före pandemin är överrepresenterade bland mottagarna av stödet.

Likt i vår rapport och i flera studier som Skatteverket har publicerat sedan början av 2024 diskuterar Riksrevisionen statens kostnad för skatteanstånden. I denna kostnad ingår bland annat uppbördsförlusten, det vill säga de skatteintäkter som uteblir på grund av att företag inte klarar av att betala tillbaka anstånd. I en intressant delanalys, som Riksrevisionen verkar vara först med, studeras inte enbart den faktiska uppbördsförlusten, utan även den kontrafaktiska uppbördsförlusten. Med det åsyftas att en del av de förlorade skatteintäkterna från företag med skatteanstånd hade uppstått även om företagen inte hade omfattats av stödet.

När Riksrevisionen summerar alla kostnader kommer de fram till att den offentligfinansiella effekten av de tillfälliga skatteanstånden ligger på cirka 10 miljarder kronor. Denna siffra är betydligt lägre än de faktiska uppbördsförlusterna bland företag med anstånd som Skatteverket i sin senaste rapport från januari 2025 har uppskattat till mellan 18 och 26 miljarder. Enkelt uttryckt visar Skatteverkets siffror en bruttokostnad, medan Riksrevisionens har haft ambitionen att mäta nettokostnaden för staten, vilket ger en mer nyanserad bild.

Sammantaget ger Riksrevisionen ungefär samma bild av de tillfälliga anstånden som Svenskt Näringslivs. Det är dock värt att kommentera en skillnad, nämligen synen på missbruk av systemet, som diskuteras i avsnitt 6 i Riksrevisionens rapport. Det går naturligtvis inte att utesluta att enstaka företag har missbrukat systemet. Sådana fall ska granskas noga och i berörda fall utredas för eventuella brott. Vår bild är dock att det största problemet är de incitament som systemet med tillfälliga skatteanstånd innebar, inte att företag missbrukar systemet.

Riksrevisionens avsnitt om missbruk är tyvärr spekulativ. I avsnitt 6.3.6, under rubriken Grova fall av missbruk anmäls, står exempelvis följande: ”Det har rapporterats i media om att det kan ha förekommit planerade konkurser i syfte att inte återbetala anståndsbelopp. En planerad konkurs innebär att företag själva ansöker om konkurs i syfte att bland annat bli av med sina skatteskulder.” Faktum är att det i hela avsnitt 6, som handlar om missbruk, saknas ett enda konkret exempel på företag som har missbrukat systemet. I stället för en analys av antalet konstaterade fall av missbruk, som hade varit intressant att ta del av, redovisas påståenden som har sin grund i kontakter med Skatteverket.

Men problemet med sådana källor är att påståendena inte går att styrka, och därmed förblir spekulationer. Det hade varit önskvärt om Riksrevisionen hade haft en högre ambitionsnivå på den punkten. Faktum är att hela 30 av 46 fotnoter i avsnitt 6 hänvisar till antingen mejl eller intervjuer med företrädare för Skatteverket som källa för ett visst påstående. Ytterligare 7 fotnoter refererar till skrivna källor från Skatteverket, ingen av vilka handlar om konstaterade missbruk. En betydande del av avsnittet om missbruk av systemet i Riksrevisionens rapport vilar därmed på overifierade uppgifter från Skatteverket. En myndighet med så stor analyspotential som Riksrevisionen, som dessutom i övriga delar av rapporten har visat prov på analys av hög kvalitet, bör kunna prestera bättre än så.

Avslutningsvis finns en fråga som Riksrevisionen hade behövt studera närmare, men som tyvärr inte har fått någon uppmärksamhet. På sidan 51 nämns, i förbigående: ”När tillfälliga anstånd återinfördes 2020 arbetade drygt trehundra medarbetare från olika delar av Skatteverket med ansökningarna.” Trehundra medarbetare? I Riksrevisionens uppdrag ingår att studera hur effektivt myndigheterna arbetar. I rapporten studeras om Skatteverket har arbetat effektivt, men märkligt nog diskuteras inte att hela trehundra medarbetare har arbetat med endast en liten del av myndighetens verksamhet. Jag hoppas att siffran i Riksrevisionens rapport är felaktig och att betydligt färre har arbetat med skatteanstånden. Om siffran är korrekt tyder det stora antalet på stor effektiviseringspotential i Skatteverkets verksamhet. Frågan bör hursomhelst studeras närmare och Riksrevisionen är den bäst lämpade myndigheten att ta sig an detta.