Nya rättsliga krav på ansvar i företags värdekedjor

Direktivförslaget ”Corporate Sustainability Due Diligence Directive” innebär att företag över en viss storlek blir skyldiga att identifiera och förhindra, minimera eller stoppa negativa effekter på mänskliga rättigheter eller miljö i sina värdekedjor. Från näringslivets håll är man i grunden positiv till en ökad enhetlighet på området inom EU, men pekar samtidigt på att kraven som ställs måste vara rättssäkra och rimliga att hantera i praktiken.

Europaparlamentet är nu precis på väg att färdigbehandla förslaget och förväntas i början av juni tillsammans med Kommissionen och Rådet börja förhandla fram den slutliga utformningen av regelverket.

Jonas Berggren, internationell analyschef, menar att det redan idag finns ett mycket omfattande regelverk kring såväl sociala som miljömässiga villkor för företagens egen verksamhet liksom alltmer detaljerade rapporteringskrav.

–Genom det här förslaget kommer man att också införa bindande generella regler om företagens ansvar för sina värdekedjor, det vill säga hela kedjan från råvara till produkt till hantering av avfall.

Stor osäkerhet om företagens ansvar

Jonas Berggren pekar på att det för att reglerna ska få en positiv inverkan på mänskliga rättigheter och miljö är centralt att det är tydligt vad som omfattas av företagens ansvar. Det skulle vara ett misslyckande om reglerna leder till att europeiska företag undviker att handla med till exempel aktörer i utvecklingsländer av rädsla för böter eller stämning i domstol. Eller att företagens resurser används till kostsamma kontrollsystem för huvudsakligen oproblematisk handel.

­–En stor osäkerhet kring hur långt företagens ansvar sträcker sig kan få oöverblickbara konsekvenser för Europas handel och företagens internationella konkurrenskraft, konstaterar han.

För att direktivet ska få avsedd harmoniserande effekt är det också viktigt att enskilda medlemsländer inte får möjlighet att ställa mer långtgående krav än direktivet.

–Sverige har i förhållande till sin storlek relativt många företag som är verksamma över hela Europa. Att ha olika regelverk i olika medlemsstater skulle driva upp kostnaderna avsevärt och vara oförenligt med tanken på en jämn spelplan på den inre marknaden, säger Jonas Berggren.

Krav kan slå mot företag i framkant

Sett i en europeisk kontext så har en del svenska företag kommit långt på hållbarhetsområdet.

–Många av våra större företag ligger i framkant och dess varumärken är förknippade med ett starkt hållbarhetsengagemang. Paradoxalt nog skulle en alltför långtgående lagstiftning kunna göra det svårare för just dessa företag att fortsätta agera där de gör mest nytta.

Ju närmare förknippat varumärket är till hållbarhet, desto viktigare lär det vara att undvika stämningar som rör negativ påverkan på miljö eller mänskliga rättigheter. Samtidigt ökar rimligen risken att bli stämd om man engagerar sig där det finns problem. Om så blir fallet ligger det i farans riktning att de mest progressiva företagen känner sig tvungna att lämna problematiska marknader, utvecklar Jonas Berggren.

–Det är bland annat därför vi menar att bestämmelserna om skadeståndstalan mot företag måste följa vedertagna skadeståndsrättsliga principer där ansvaret är rimligt och tydligt för det enskilda företaget och ligger inom företagets kontroll.

Värdekedjorna förändras konstant

Finns det dock inte ett behov av mer insyn och kunskap om företagens leveranskedjor och hur kunderna använder företagens varor, både för företagen själva att känna till liksom ur ett konsumentperspektiv?

Jonas Berggren anser att det finns behov av mer transparens men att det är viktigt att ansvaret blir hanterbart. Ett vanligt företag kan ha ett stort antal kunder och tusentals underleverantörer i många led och det centrala måste vara att säkerställa att företag har processer för att identifiera sina största risker och att de också ska fokusera på dem, inte på varje enskild leverantör eller affärspartner i värdekedjan.

–Moderna värdekedjor är som hela ekosystem med tusentals, ibland hundratusentals, olika aktörer involverade över hela världen och dessa förändras konstant. Man inser snabbt att det blir omöjligt att ha fullständig insyn och ännu mindre kontroll över alla led och det måste ett regelverk ta höjd för.

Marknaden driver förändring

Storleken på företagen spelar också stor roll för hur kännbara konsekvenserna av det lagda förslaget från EU blir. Mindre företag har mindre resurser till att bygga upp de system som krävs. Men också var företagen finns kommer påverka hur effekterna blir.

–Den geografiska utbredningen kan ställa till det. I stora delar av världen är det helt enkelt inte möjligt att vare sig kartlägga värdekedjorna eller få fram trovärdig information om enskilda aktörers påverkan på miljö eller mänskliga rättigheter, fortsätter Jonas Berggren.

Ett utfall av en för rigid lagstiftning kan bli att företagen avslutar samarbeten som anses för riskfyllda, vilket kan leda till ett bakslag för utvecklingen i stort. Genom bindande otydliga regler med risk för stämningar och böter minskar incitamenten för företagens engagemang, säger Jonas Berggren.

–Idag har vi ett system där det framför allt är marknaden, i slutändan konsumenternas krav, som driver på företagens engagemang och insatser för miljö och mänskliga rättigheter. Det innebär att företagen kan satsa sina resurser på insatser där de bedömer att de ger mest nytta, något som nog de flesta är överens om har varit en viktig positiv kraft för såväl miljö som mänskliga rättigheter. Det gäller att vi i vår iver att driva på utvecklingen inte sätter upp regelverk som i själva verket motverkar detta.

Det är vidare av största vikt att direktivet inte reglerar frågor om bolagsstyrning och styrelseledamöters ansvar. Det är områden som idag inte är harmoniserade inom EU. Det saknas anledning att harmonisera och en harmonisering skulle dessutom medföra stor risk eftersom det skulle leda till otydlighet i fråga om bolagens företrädares ansvar. En otydlighet som begränsar företags möjlighet att bidra till en hållbar omställning. Tidigare i vår uppvaktade de fyra nordiska arbetsgivarorganisationerna de berörda parlamentsledamöterna med ett gemensamt brev där man pekade på att föreslagna bestämmelser om bolagsstyrning inte hör hemma i lagstiftningen.