Stora risker med att inte bygga ny kärnkraft

Jonas Grafström, Fredrik Kopsch och Jocob Lundberg skriver på SvD Debatt 4/12 att argumenten för att med statlig inblandning bygga ny kärnkraft är svaga. Debattörerna tar upp att elanvändningen legat på samma nivå i 40 år, men det är ett irrelevant faktum utifrån vart vi som samhälle är på väg. En hel fordonsflotta ska fasa ut fossila bränslen och näringslivet ska fasa ut fossila bränslen och fossila råvaror. Om det ska gå att genomföra, måste det produceras mer fossilfri el.

Redan idag finns gott om exempel på att industriföretag får nej på sina effektansökningar. Och vi minns alla de extrema pristoppar som vi fick uppleva i södra Sverige för två år sedan. Om det inte tillförs mer fossilfri, planerbar kraft riskerar situationen att ytterligare förvärras allteftersom efterfrågan på el stiger i övriga samhället. Självklart kan ingen med säkerhet säga precis hur mycket efterfrågan på el kommer att stiga, men att utgå från att den kommer vara densamma som de senaste 40 åren är helt enkelt inte rimligt.

Det enda realistiska alternativet för att öka tillgången på kraft är investeringar i ny kärnkraft. Runt omkring i världen har länder gått från att diskutera om ny kärnkraft behövs, till att faktiskt projektera för ny produktion. Staten har i samtliga dessa fall en avgörande roll att spela. Det finns flera anledningar till det, men den främsta är att privata aktörer av olika skäl helt enkelt inte investerar i ny kärnkraft i den utsträckning som behövs i samhällen som ska elektrifieras.

Utredningen föreslår en modell för att motivera privata aktörer att investera i ny kärnkraft i Sverige. Den bygger på insikten om att staten, och därmed skattebetalarna, måste ta en del av den ekonomiska risken för projektet. Självklart är det viktigt att vi har en debatt kring hur detta borde göras. Det kommer alltid finnas mer eller mindre rimliga invändningar mot alla modeller för att finansiera ny kärnkraft.

Det är dock viktigt att vara medveten om att alternativet till att staten tar en del av risken är att det helt enkelt inte byggs ny kärnkraft, och att ett sådant scenario också för med sig ett stort antal svårbedömda risker och kostnader. Exempelvis är det sannolikt att de investeringar som näringslivet vill genomföra för att klara av den gröna omställningen uteblir eller hamnar någon annanstans. Om tillgången på el brister blir det svårare att elektrifiera fordonsflottan. Ytterst blir det svårt för Sverige att klara av sina åtaganden när det kommer till att uppfylla EU:s klimatmål med bibehållen konkurrenskraft.

Modellen som utredningen föreslår är det första förslaget rörande hur ny kärnkraft ska komma på plats som går att omsätta i praktiken. Detaljerna kan så klart diskuteras och utvecklas, men debattörernas vaga alternativ kommer inte ta hand om de risker som marknaden möter. Då blir det ingen ny svensk kärnkraft.

Vi är en industrination med högt förädlingsvärde. Våra företag kommer behöva mer el i framtiden för sin utveckling. Då kommer det att behövs både kärnkraftsutbyggnad och expansion av annan fossilfri kraftproduktion. Den samhällsekonomiska kostnaden för att inte skapa förutsättningar för fortsatt utveckling av vår industri kan bli mycket hög.

Debattörerna har fromma förhoppningar om att kärnkraften ska bli lönsam på marknadens villkor men vill inte att staten ska ta något ansvar för den politiska risk kärnkraftsinvesteringar är utsatta för under hela sin livstid. Det är naivt.

Framtiden är oviss och ingen gillar att ta riskfyllda investeringsbeslut. Men passivitet är också ett beslut, som i det här fallet är minst lika riskabelt.