Bakslag: Professionella styrelseledamöter fortsatt särbehandlade

Vi har tidigare här på bloggen skrivit om betydelsen av att de som yrkesmässigt tillhandahåller styrelsekompetens kan ­­­­– på samma sätt som andra företagare ­– bedriva sin verksamhet i bolagsform. Det skapar förutsättningar för dem att samordna uppdragen och därmed bl.a. kunna sätta av medel i företaget för att trygga framtida pension, hantera risker för sjuk­dom (Försäkringskassan etc.), och hantera för uppdragen/verksamheten gemen­samma kostnader m.m.

Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) meddelade sommaren 2017 ett förhandsbesked vari den gjorde bedömningen att styrelse­arvoden normalt ska beskattas som inkomst av tjänst. Beskedet gick på tvärs mot ett ställningstagande från Skatteverket och den gängse uppfattningen om rättsläget. Domen orsakade allvarliga problem, se exempelvis ovan nämnda blogginlägg .

I juni i år meddelade HFD att frågan om möjligheten att redovisa styrelsearvode som inkomst i sitt bolag skulle tas upp i plenum – d.v.s. en prövning där samtliga justitieråd är med och dömer. Många förväntade sig att detta var en signal om att HFD skulle ändra sin praxis; undanröja den skattemässiga särbehandlingen av styrelsearvoden.

Idag kom då HFD:s pleniavgörande. Utgången blev en besvikelse. En majoritet anser att den praxis 2017 års mål fastslog ska vara fortsatt gällande. Den framför bl.a. att det å ena sidan kan tyckas att det inte är motiverat och ändamålsenligt att vid beskattningen av styrelseuppdrag lägga så stor vikt vid uppdragets personliga karaktär, som det har gjorts i praxis, innebärande att styrelseuppdrag särbehandlas i förhållande till andra uppdrag av personlig karaktär, och att det å andra sidan kan hävdas att det är naturligt att lägga stor vikt vid styrelseuppdragets personliga karaktär. Den konstaterar därefter att det utifrån principiella utgångspunkter går att anlägga olika synsätt och att när det är fråga om att eventuellt ändra ett genom rättspraxis fastställt rättsläge som har bestått över en längre tid så bör stor försiktighet iakttas. De anser därför att det för en förändring bör krävas att ändringen framstår som angelägen. Enligt majoriteten har det inte framkommit något som skulle kunna medföra att en ändring av praxis framstår som angelägen och att det därför saknas skäl att överväga en ändring av rättsläget.

En betydande minoritet (sex av de totalt 16 justitieråden) hänvisar till att rådande praxis har kritiserats i doktrinen och att det inte finns anledning att inte göra en förutsättningslös omprövning av rådande praxis. De framför vidare bl.a. att såväl systematiska skäl som intresset av likformighet vid beskattningen talar för att alla uppdragsersättningar bör bedömas utifrån samma kriterier oavsett vad uppdraget avser. Vidare delar fyra av dessa inte majoritetens uppfattning om att en ändring av rättsläget måste framstå som angelägen för att övervägas, och inte heller anser de att det inte kommit fram något som skulle kunna medföra att en ändring av praxis inte framstår som angelägen. Samtliga av de sex ovan nämnda skiljaktiga anser att det aktuella styrelsearvodet ska tas upp till beskattning i bolaget, inte hos personen som innehar styrelseuppdraget.

Det ligger enligt min uppfattning närmast till hands att uppfatta domen som att utgången hade blivit att styrelsearvoden inte ska särbehandlas om det inte hade varit så att domstolen tidigare hade intagit en restriktiv syn. Jag antar att majoriteten anser att lagstiftaren, inte domstolen, bör rätta till rådande rättsläge. Att inte minoritetens bedömningar – om att såväl systematiska skäl som intresset av likformighet vid beskattningen talar för att alla uppdragsersättningar bör bedömas utifrån samma kriterier, att det är svårt att se några materiella skäl för gällande ordning, och att det inte kommit fram något som skulle kunna medföra att en ändring av praxis inte framstår som angelägen – fick genomslag i utgången är minst sagt beklagligt. Nu gällande rättsläge är skadligt för svenskt företagande. Särskilt hårt riskerar detta slå mot utveck­lingen av små och medelstora entreprenörsföretag – grundarna av sådana företag har ofta god sakkunskap om verksamheten men saknar i regel erfarenhet från tidigare entreprenör­skap etc. – men även större företag drabbas hårt av den minskade tillgång till styrelse­kompetens som rättsläget för med sig, se nämnda blogginlägg.

Svenskt Näringsliv har redan i anslutning till 2017 års HFD-avgörande skickat in ett lagförslag med en hemställan om lagändring , så att särbehandlingen undanröjs. Nu, efter HFD:s pleniavgörande är det angeläget att regering och riksdag snarast säkerställer att rådande diskriminering undanröjs. Så här kan vi inte ha det.

SKRIVET AVRichard Hellenius