Omtag om CSRD?
Efter det stiltje som rått i avvaktan på EU-parlamentets godkännande är det nu dags för den nya kommissionen att kavla upp ärmarna och börja jobba. Klart är att ökad konkurrenskraft genom förenklingar och minskad administrativ börda kommer vara ett prioriterat område. Flera av de för företagen mer betungande rättsakter som antogs under den förra kommissionen finns inom området för hållbar finansiering, där de omfattande rapporteringskraven i CSRD sticker ut. På en presskonferens efter rådets informella möte den 8 november uttalade Ursula von der Leyen att avsikten är att omstrukturera CSRD genom att slå ihop regelverket med EU:s taxonomi för hållbara investeringar (taxonomiförordningen) och det nyligen antagna direktivet om tillbörlig aktsamhet för företag CS3D.
Hur förslaget till denna nya så kallade omnibusreglering kommer att se ut är ännu så länge oklart. Vid samma presskonferens menade von der Leyen att det visserligen inte är något fel på själva innehållet i de tre rättsakterna men att det behövs en översyn för att minska ner på omfattningen av den data som samlas in och för att ta bort onödiga rapporteringskrav som dessutom i flera fall är överlappande. Kommissionens förväntas lägga fram sitt förslag redan under 2025.
Den europeiska ansatsen för standardisering av företagens hållbarhetsrapportering som innebär att långtgående befogenheter har lämnats till kommissionen och i förlängningen EFRAG för att bestämma rapporteringens innehåll, har resulterat i ett komplext regelverk som kräver svåra bedömningar av företagen. Många upplever det grepp som EFRAG tagit om hållbarhetsrapporteringen som alltför brett, då många olika intressentgrupper har behövt enas på kort tid om de europeiska standarderna ESRS. Vid sidan av de administrativa kostnader regleringen medför riskerar kvaliteten på rapporterna att bli lidande då användarnas behov av tydlighet och konkretion dränks i ambitionen att bocka av en massiv förteckning av detaljerade datapunkter.
På ett liknande sätt har taxonomiförordningens rapporteringskrav också visat sig komplicerade att uppfylla. Kopplingen mellan det som mäts enligt taxonomin och företagens faktiska omställningsarbete är dessutom otydlig, vilket skapar för problem för de investerare som ska använda informationen. Att göra ett omtag och se över de nyckeltal som ska rapporteras enligt taxonomin vore därför välkommet. Det bör dessutom tydliggöras att taxonomin, liksom hållbarhetsrapporteringen enligt CSRD, bygger på en koncernsyn och att informationen lämnas på koncernnivå.
Men om man genom den nya regleringen ska åstadkomma den sänkning av rapporteringskraven med 25% som tidigare aviserats går det inte att nöja sig med att en översyn av nyckeltal eller enskilda datapunkter. En höjning av tröskelvärdena för rapportering enligt både CSRD och taxonomin skulle däremot kunna innebära en rejäl lättnad för en stor grupp företag som nu är mycket hårt ansatta av de kommande kraven. Ett annat välkommet steg på vägen mot målet vore att helt pausa de kommande sektorsspecifika rapporteringskraven. Detta skulle dessutom frigöra nödvändiga resurser för EFRAG som kan läggas på förenklingar och att göra de befintliga standarderna mer användarvänliga.
Ett annat problem för den nya kommissionen är att skapa en jämn spelplan där europeiska företag ges samma villkor som företag utanför EU. Enligt CSRD ska kommissionen anta en standard för hållbarhetsrapportering för så kallade tredjelandsföretag som verkar inom EU, men det är lättare sagt än gjort. Att bygga byråkratiska murar för investeringsmöjligheter och kapital gagnar varken handel eller långsiktig konkurrenskraft. Förbättrad jämförbarhet var ett av huvudsyftena bakom CSRD men hittills finns inte mycket som tyder på att problemet med bristande konvergens mellan olika internationella ramverk för hållbarhetsrapportering minskar. Business at OECD (BIAC) har nyligen satt i gång ett projekt för att granska kostnader och risker med den fragmenterade rapporteringen. Idealet hade givetvis varit om EU redan från början hade slutit upp bakom den globala standarden för hållbarhetsrapportering som tas fram av ISSB (International Sustainability Standards Board), på samma sätt som man för länge sedan enades om de internationella redovisningsstandarderna, IFRS. Men det är inte för sent. Att mycket prestige och resurser redan har plöjts ner i CSRD är inte ett tillräckligt gott skäl för att klamra sig fast vid en säreuropeisk lösning på en fråga som i grunden är global.
SKRIVET AVSofia Bildstein-Hagberg
