Skattereformen finns inom räckhåll

Flera politiska partier vill se en stor skattereform. Fokus borde ligga på innehållet snarare än formen – många skatter behöver ändras med stärkt konkurrenskraft som ledstjärna. Däremot blir det att börja i fel ände att ospecifikt tala om ”stor” reform.

Vissa vill växla skatter på miljö- och klimatfarliga produkter och verksamheter mot sänkta skatter på arbete och företagande. Vissa vill höja skatterna på kapital och sänka skatterna på arbete. Skatten på bostäder och fastigheter nämns också som en möjlig del i en större reform. Vi kan konstatera att inget av detta är av karaktären att det kräver en stor eller ens ganska stor skattereform. Mycket av detta har redan genomförts av olika regeringar sedan den stora skattereformen 1990–91. Skatten på arbete har både sänkts och höjts, skatten på kapital och företagande likaså. Skatten på fastigheter har sänkts och förändrats och skatterna på miljö- och klimat har successivt höjt och förändrats. Faktum är att någonting liknande sker nästan varje år. Utan att det kallas stor skattereform.

Skattereformen 1990–91 var av en mer genomgripande karaktär, då principerna renodlades för beskattning av både arbetsinkomster och kapitalinkomster samt bolagens vinster. Det var en systemreform som förändrade grunderna för vad som skulle beskattas och på vilket sätt i respektive inkomstslag. Skatterna på arbete separerades från skatterna på kapital och med det etablerades den duala modellen, som också de flesta länder idag tillämpar. Skatten på bolagsvinster reformerades genom att de flesta avdrag och avsättningsmöjligheter slopades, mot att den generella skattesatsen sänktes. Det var ett nytt paradigm av flera skäl, inte minst eftersom näringslivet och industrin tidigare var beroende av återkommande politiska beslut kring avsättningsregler för investeringsfonder för att kunna optimera sin ekonomiska situation. Arbetsinkomster övergick till att beskattas utifrån breda baser med få undantag men till lägre skattesatser än tidigare. Under sjuttio och åttiotalen drevs vanliga inkomsttagares marginalskatter upp mot extrema nivåer. Det fanns också många avdrag och reduktioner som möjliggjorde sänkt effektiv skatt för vissa, men dock inte för alla. Systemet var inte alls ändamålsenligt, och det insåg de flesta.

Åtskilligt har hänt under de snart 30 år som passerat sedan 1990–91 års skattereform. Berlinmuren har fallit, enorma länder som Kina och Indien har än mer blivit en del av världsekonomin, och internet är en del av vardagen för företag och människor, för att nämna några uppenbara saker. Naturligen har också skattesystemet utvecklats, och många förändringar är inte problematiska medan andra är det. Först och främst är dagens skatter på arbete för höga. 60 procent skatt på en inkomstökning är tio procentenheter mer än skattereformens principiella gräns om ”hälften kvar”. Därtill är arbetsgivaravgiften hög och kan i praktiken huvudsakligen betraktas som skatt. Värnskatten och jobbskatteavdragets avtrappning utgör brott mot de centrala principer som ligger till grund för vårt nuvarande skattesystem. Utöver detta bidrar kommunalskatterna på i genomsnitt 32 procent till att trycka upp marginalskatterna, då den statliga skattens tjugo procent läggs ovanpå kommunalskatten. Den statliga inkomstskatten behöver därför sänkas för att komma ner till femtio procent. Idealt är givetvis att Sverige inte ligger över OECD-snittet på ca 42 procent i högsta marginalskatt.

Skatten på kapital sattes 1991 till 30 procent och bolagsskatten sattes till 28 procent. Bakgrunden var slopandet av de omfattande avdragsmöjligheterna som fanns, samt den höga inflationen som medförde att de reala vinsterna efter skatt kunde bli mycket låga.

Vad krävs då för att kunna säga att vi lever upp till den stora skattereformens mest grundläggande principer och samtidigt gör regelverket mer uppdaterat och hållbart? Skatterna på arbete måste sänkas, på inkomster är inte ens ”hälften kvar” längre tillräckligt för att nå konkurrenskraftig nivå. Skatterna på ägande och företagande måste ta omvärldens utveckling som utgångspunkt. I dagsläget innebär det att skatten på bolagens vinster ligger nära genomsnittet i OECD. Dessvärre är skatten på kapitalvinster och utdelningar om 30 procent väsentligt högre än OECD-snittet, som ligger runt 20 procent. På detta område bör man notera att forskningen delvis har svängt sedan tiden kring skattereformen (se referenser i denna rapport). Det finns idag gott om forskningsstöd för att skatter på ägande motverkar investeringar och därmed i förlängningen sysselsättning. Dessutom finns de så kallade tre tolv-reglerna som gör att kapitalinkomster kan beskattas som tjänst med upp till 60 procent.

Min slutsats, vilken de som sluter upp bakom dessa principer också bör kunna ställa sig bakom, är att två åtgärder räcker en bra bit. Sänkt marginalskatt och sänkt ägarbeskattning kräver inte några stora utredningar utan skulle kunna genomföras 2019 av en reforminriktad och medveten regering, när en sådan väl kommer på plats. Ibland finns faktiskt rätt svar mycket närmare än vad vi tror.

SKRIVET AVJohan Lidefelt