Taxing the rich? – när ideologi möter verklighet

Nyligen fylldes all världens media med Oxfams bild över hur världens rikedomar är fördelade. Oxfam försöker göra gällande att ojämlikheten ökar. I sak finns det mycket att invända mot deras kalkyler, exempelvis räknas en nyutexaminerad student från Harvard med stora studielån som fattig. Varje år följs också Oxfams rapport av olika utspel och krav på högre skatter på de som uppfattas som rika – och just nu är det högsäsong för sådana utspel. Vilka är då egentligen möjligheterna att beskatta ”rika”?

I boken Taxing the Rich som kom förra året beskriver professor Kenneth Scheve vid Stanford och professor David Stasavage vid New York University beskattningen av höga inkomster och rika personer över lång tid i ett antal länder, däribland Sverige.

Scheve och Stasavage gör en historisk genomgång av beskattning av höga inkomster och arv.  Arvsskatter fanns före inkomstskatten och nivåerna var som högst i mitten av 1900-talet och har sedan dess sjunkit överallt. Andel av de totala skatteintäkterna var dock inte särskilt betydande. År 2004, det sista året med arvs- och gåvoskatt i Sverige bidrog dessa skatter med mindre än 2 promille av alla skatteintäkter. Så när LO-ekonomerna föreslår återinförd arvsskatt så handlar det således mer om symbolpolitik än att omfördela ägande eller ta in några extra skattepengar.

Scheve och Stasavage pekar ut tre huvudargument för högre skatter på rika; betalningsförmåga, ekonomisk utjämning och kompensatoriska skäl. Det senare kan sägas motsvara intresseprincipen. Historiskt sett har skattehöjningar på ”rika” gjorts i samband med krig och motiverats med intresseprincipen. ”Rika” har haft mer att vinna på att få sitt välstånd skyddat och är därför också ansetts vara motiverade att betala mer till försvaret. I modern tid skulle kanske intresseprincipen kunna hävdas för högre skatt på höginkomsttagare som tagit del av dyra utbildningssystem, har mer nytta av att institutioner som skyddar tillgångar och så vidare. Ordet värnskatt är således helt i linje med hur höga skatter motiverats historiskt. Ojämlikhet har däremot sällan varit motivet till höga skatter på rika. Något samband mellan demokrati och ökade ambitioner att beskatta rika finns det inte heller något stöd för, enligt Scheve och Stasavage.

De båda författare söker verkligen argument för ökad beskattning av rika. Utöver möjligheten att höja skatter i samband med krig finner de visst stöd för höga skatter på rika om allmänheten kan se att rikedom skapats med hjälp av särskilda orättfärdiga förläningar eller monopol. Mot detta invänder de själva att det nog vore bättre att bekämpa ursprunget för sådan rikedom än att beskatta den.

Givet detta anser författarna ändå att bästa sättet, i fredstid, för att driva igenom höga skatter på rika är att försöka hitta nya kompensatoriska skäl. Men författarna medger samtidigt att det är svårt att hävda att någon annan behöver kompenseras ekonomiskt för exempelvis de rikedomar som skapats i Silicon Valley. De tar ju inte resurser från någon annan. Dessutom har ekonomen William Nordhaus visat (2005) att mer än 95 procent av värdet av banbrytande tekniska innovationer tillfaller kunderna i form av bättre produkter.

Som historiebok är Taxing the Rich läsvärd med många intressanta detaljer. För de som drömmer om höga kapital- och marginalskatter borde den dock utgöra en rejäl tankeställare.

_ _ _

Taxing the Rich: A History of Fiscal Fairness in the United States and Europe Kenneth Scheve & David Stasavage, Princeton University Press 2016

SKRIVET AVAnders Ydstedt