Djärv debatt behövs om universitetens styrning

Den globala ekonomin är stadd i stark förändring. Indien och Kina blir allt viktigare spelare på den internationella ekonomiska scenen. Världshandel och världsproduktion får en allt tydligare tyngdpunkt i Asien. Flera av världens just nu snabbast växande ekonomier ligger i Afrika.

Också det globala akademiska landskapet genomgår omfattande förändringar. Under tio år har utgifterna för forskning och utveckling i världen fördubblats. Sydöstra Asien är nu den region i världen som har störst andel investeringar i forskning. Och för några år sedan inträffade en händelse som kan visa sig historisk: Kina satsar nu en större andel av BNP på forskning än vad Europa gör.

Sverige är fortfarande en stark kunskapsnation. Men Sverige är utmanat. Och många trender pekar just nu, tyvärr, åt fel håll. Skolresultaten sjunker, den högre utbildningen lider av tydliga kvalitetsbrister och Sverige tappar mark i forskningen. De privata investeringarna i forskning och utveckling i Sverige har under tio år sjunkit med en procentenhet av BNP.

Framgångsrika företag är nyckeln till jobb och välfärd. Och för svenska företag är kompetensförsörjningen en av de absolut viktigaste frågorna. Hur ska företagen kunna rekrytera duktiga, kompetenta medarbetare i framtiden? Hur kan nya forskningsrön omvandlas till innovationer – nya produkter, ny utveckling? Utbildning och forskning är avgörande för svenska företags konkurrenskraft.

Därför har Svenskt Näringsliv sedan ett antal år tillbaka bestämt sig för att ytterligare höja profilen i utbildnings- och forskningspolitiken. Som ett led i den intensifierade satsningen har Svenskt Näringsliv inrättat Näringslivets forskningsberedning. Näringslivets forskningsberedning består av ett antal namnkunniga profiler med förankring i det svenska näringslivet. Håkan Mogren, tidigare vd för Astra, är beredningens ordförande.

Svenskt Näringsliv finansierar beredningens arbete. Men beredningen arbetar fristående och ledamöterna står själva för de rapporter den presenterar och för deras innehåll. Näringslivets forskningsberedning har under de senaste åren presenterat tre rapporter: Vägen till bättre kunskap och forskning för stärkt svensk konkurrenskraft 2014, Rektorns roll för en förbättrad skola och undervisning 2015 och Forskningspolitikens glömda fråga – Sveriges akademiska ledarskap i år, 2016.

Förhoppningen från Svenskt Näringsliv har varit att beredningen ska tänka fritt, djärvt, nytt – och väcka debatt. Och ingen tvekan kan råda om att beredningen under de senaste veckorna har lyckats med att skapa en intensiv diskussion om ledning och styrning av landets universitet och högskolor. Det är utmärkt. Hur landets högre lärosäten styrs, så att vi får så hög kvalitet i utbildning och forskning som möjligt, är en angelägenhet för alla, inte bara för dem som är direkt verksamma inom akademin.

Debatten har rört en rad skiftande perspektiv. Några inlägg har kännetecknats av övertoner. Men det finns också många som har bidragit med högst relevanta synpunkter. Det är naturligt att det är de som är kritiska som har tagit och getts mest utrymme i debatten. Men faktum är att forskningsberedningen har fått åtskilliga positiva reaktioner på sin analys och sina förslag, också från dem som är verksamma vid universitet och högskolor. Det finns många som välkomnar en seriös diskussion om hur ledningen av landets högre lärosäten kan utvecklas.

En missuppfattning av beredningens förslag som har framskymtat är att beredningen förespråkar att den traditionella kollegiala modellen helt ska avskaffas till förmån för klassisk linjestyrning. Det föreslår inte beredningen. De flesta bedömare har ståndpunkten att både kollegial styrning och linjestyrning behövs. Frågan är hur den balansen bör se ut; det är det perspektiv som genomsyrar beredningens rapport.

Närmare bestämt diskuterar beredningen ett antal högst reella problem. Ett exempel som beredningen tar upp är hur rekryteringen av rektorer till universitet och högskolor bör gå till för att den ska bli så lyckosam som möjligt. Hur lockar vi de allra bästa akademiska ledarna att vilja ta på sig ansvaret som rektor för ett lärosäte? Hur skulle vi exempelvis kunna attrahera skickliga utländska akademiker att vilja bli den främste ledaren för ett svenskt universitet?

Hur många av de främsta akademiska ledartalangerna med rätt kompetens och erfarenhet, som ofta redan har intressanta och spännande jobb, är beredda att offentligt skylta med att de söker nya arbetsuppgifter? Bör inte rekryteringsprocesserna också till dessa toppjobb, precis som till de flesta andra ledande positioner, omgärdas av sekretess?

Ett annat exempel är de oklarheter som idag stundtals råder när det gäller kopplingen mellan makt och ansvar. En grundläggande rimlig princip är att där makt utövas ska också ansvar kunna utkrävas. Men idag är det så vid flera lärosäten att rektor i princip utses av en så kallad hörandeförsamling bestående av representanter för olika personalkategorier vid universitetet. Samtidigt är det styrelsen som har ansvaret inför regeringen för vem som ska vara rektor vid lärosätet och regeringen som fattar det slutgiltiga beslutet.

Om det visar sig att en rektor visar sig oförmögen att sköta sitt jobb på ett ändamålsenligt sätt; vem bär då ansvaret – reellt och formellt? Hörandeförsamlingen? Styrelsen? Regeringen? Det beredningen föreslår är att det ska bli tydligare att det är styrelsen som har makt och därmed också ansvar för rekryteringen. I styrelsen sitter företrädare för universitets personal, studenter och externa personer. Styrelsens uppgift är att värna lärosätets bästa.

Det är fullt möjligt att ha kritiska synpunkter på beredningens förslag i dessa (och andra) delar. Men kritikerna har hittills varit svaret skyldiga. Hur ska de konkreta problem som idag finns kring ledning och styrning av de högre lärosätena istället lösas? Vilka andra alternativ finns? Det är frågor som debatten i högre grad borde fokusera framgent.

Ett påstående som har förts fram i debatten är att universitet inte ska fungera som företag. Men det har forskningsberedningen inte föreslagit. Inte heller jag har den ståndpunkten. Däremot är jag övertygad om att olika samhällssektorer, också i frågor som handlar om ledarskap, kan lära av varandra. Leif Lewin, tidigare professor i statskunskap vid Uppsala universitet, skrev i en replik till en debattartikel i Dagens Nyheter från forskningsberedningens ledamöter att den frihet och kreativitet som varit framstegens motor idag återfinns utanför universiteten, i kunskapsföretag som Google, Facebook och Yahoo. Det är en intressant och ödmjuk synpunkt.

Bör man av den insikten inte dra slutsatsen att akademin trots allt kan dra viss lärdom av erfarenheter, exempelvis kring ledarskap, från näringslivet…? I mina öron låter det som en utmärkt utgångspunkt för fortsatt, konstruktiv, debatt.