EU på kollisionskurs med den svenska modellen

Dagarna innan jul presenterade EU-kommissionen sitt förslag till ändrat upplysningsdirektiv. Förslaget är mycket ingripande och kan närmast beskrivas som en frontalkrock med den svenska arbetsmarknadsmodellen.

Den maktförskjutning till EU som kommissionen vill se är ett stort ingrepp i medlemsstaternas nationella kompetens och överstatlig centralstyrning är knappast ett effektivt sätt att reglera arbetsmarknadsfrågor på.

Idag innehåller upplysningsdirektivet regler om att arbetsgivare ska informera de anställda om vilka villkor de har. Innehållet i villkoren bestäms dock av medlemsstaterna själva. Enligt EU-kommissionens förslag ska direktivet nu utöver informationsplikten också föreskriva innehållet i villkoren samt definitioner som ett europeiskt arbetstagar- och arbetsgivarbegrepp. Villkoren inkluderar centrala delar i arbetsrätten som schemaläggning, bisysslor och provanställning. Avvikelser i kollektivavtal kan tillåtas, men de ska kunna överprövas av EU-domstolen.

Den här typen av överstatlig detaljstyrning är inte förenlig med det svenska regelverket som bygger på branschanpassade regler i kollektivavtal. Grundtanken i den svenska arbetsrätten är att parterna fritt ska kunna komma överens om villkorssättningen.

Så har naturligtvis också skett i de frågor som EU-kommissionen nu vill reglera. Tvister om avtalen prövas av Arbetsdomstolen som är en särskilt upprättad specialdomstol med god kännedom om den svenska arbetsmarknaden och dess avtalstradition. Det behöver knappast sägas att vare sig kommissionen eller EU-domstolen har motsvarande kompetens. Att införa ett övergripande europeiskt regelverk, som bygger på att EU-kommissionen ska övervaka och kunna styra den nationella villkorssättningen, kommer att drabba ett avtalsbaserat och branschanpassat system som vårt mycket hårt.

Kommissionens förslag är systemfrämmande inte minst eftersom det bygger på tanken att EU delar ut kompetensen till medlemsstaterna och de sociala parterna att kunna sätta villkor, men bara inom vissa ramar som det kommer att vara upp till EU:s institutioner att definiera närmare. Det är också tydligt att kommissionens förslag är baserat på en annan rättstradition än den svenska där arbetsmarknadens parter har en mycket mer framträdande roll än i många andra länder.

Därutöver kan effektiviteten i att reglera arbetsrättsliga villkor på EU-nivå starkt ifrågasättas. Eftersom förutsättningarna inom de olika medlemsstaternas arbetsmarknader är oerhört olika sköts det bäst på nationell nivå. Om förslaget genomförs kan det också på goda grunder antas att det bara är början och ytterligare förslag kommer att komma.

Principerna i den sociala pelaren är flitigt använda för att motivera detta och andra rättsligt bindande förslag från EU-kommissionen. Accepteras det av medlemsstaterna kommer de federalistiska strävanden som nu ses inom EU sannolikt att accentueras.

Det är en stark förhoppning att de svenska partierna ska inse de risker i form av minskat nationellt självbestämmande och en sämre fungerande arbetsmarknad som förslaget innebär. Även om det finns ett gemensamt intresse av ”ökad konvergens uppåt” (att de ekonomiskt svagare länderna närmar sig de starkare) av arbets- och levnadsförhållanden för medborgarna i EU:s medlemsstater så är överstatlig detaljstyrning inte ett effektivt sätt att åstadkomma detta. Målen är goda men medlen är fel.