Många tveksamheter i direktivet om praktikplatser

Den 20 maj i år lämnade den Europeiska kommissionen ett förslag till ett nytt direktiv; praktikantdirektivet. Direktivet syftar till att förbättra och stärka efterlevnaden av arbetsvillkor för praktikanter som har ett anställningsförhållande.

Kärnan i förslaget är att dels säkerställa att praktikanter som har ett anställningsförhållande behandlas på samma sätt som ordinarie anställda i enlighet med principen om icke- diskriminering, dels motverka missbruk av praktikanställningar när det i själva verket rör sig om en ordinarie anställning.

Förslaget ska ses mot bakgrund av Ursula von der Leyen uttalade politiska riktlinjer om att stärka Europas sociala marknadsekonomi och främja tillväxt som skapar arbetstillfällen av hög kvalitet. I detta avseende ses praktikplatser som centrala för att möta det ökade behovet av kompetensförsörjning och konkurrenskraft hos företagen i hela EU, särskilt till följd av den gröna och digitala omställningen. Samtidigt pekar kommissionen på att det finns stora problem med att anställningar kamoufleras som praktik, vilket ökar risken för att arbetstagare fastnar i otrygga arbetsförhållanden.

Det är självklart att goda villkor ska finnas för praktikanter och att praktikanställningar inte ska ersätta ordinarie arbetskraft. Ansatsen i direktivet är således god, men är nya regler nödvändiga?

Det finns vissa grundläggande krav för att en lagstiftning ska få effekt; den ska vara nödvändig, konsekvent och verkställbar.

Kommissionen har i sitt förslag inte kunnat peka på problemets verkliga omfattning och att en gemensam europeisk lösning är nödvändig. I sin konsekvensanalys pekar kommissionen i stället på avsaknaden av data gällande anställningar som kamoufleras till praktik och att det inte är möjligt att fastställa vilka regioner eller sektorer är mest drabbade. I stället förlitar man sig på några mycket få och begränsade studier som inte är särskilt riktade på praktikanställningar.

Tittar man på de svenska förhållandena finns inga indikationer på problem där praktikanställningar ersätter ordinarie anställningar. Svensk arbetsrättslig lagstiftning och kollektivavtal hanterar redan idag missbrukssituationer. På såväl nationell som på EU-nivå skyddas praktikanter i ett anställningsförhållande av omfattande regler avseende arbets- och anställningsvillkor, anställningsförhållande och arbetsmiljö. Förslaget riskerar därför att skapa en fragmenterad arbetsmarknad, med dubbla regleringar och tillämpningssvårigheter.

I förslaget försöker man komma åt missbruksproblematiken delvis med införandet av en likabehandlingsprincip. Problemet är att praktikanställda och ordinarie anställda är två väsensskilda kategorier som inte är jämförbara eftersom praktikanställning innehåller ett inlärningsmoment. Det är därför svårt att föreställa vem som i en rättstvist kan komma att åberopa en regel om likabehandling med framgång. I stället skapar regeln rättslig osäkerhet som kan leda till att arbetsgivare blir ovilliga att anställa praktikanter.

Ett centralt problem för svensk del är att förslaget helt saknar möjlighet till kollektivavtalslösningar. Därtill föreslås att myndigheter ska kontrollera arbetsvillkor och fastställa när ett reguljärt anställningsförhållande råder enligt kriterier som fastställs i direktivet. Förslaget står här i direkt konflikt med den svenska arbetsmarknadsmodellen där efterlevnaden av arbetsvillkor görs av arbetsmarknadens parter och ytterst prövas i domstol. Förslaget ingriper därtill också i det nationella arbetstagarbegreppet. Förslagets förenlighet med artikel 152 i EU- fördraget, där hänsyn till skillnaderna i de nationella arbetsmarknadssystemen ska tas, kan därför starkt ifrågasättas.

Om det Europeiska rådet beslutar att gå vidare med förslaget, krävs ett omfattande omtag. Den svenska riksdagen har redan utfärdat ett gult kort till kommissionen. Under alla förhållanden måste direktivet innehålla undantag för arbetsmarknadspolitiska åtgärder och praktik inom det reguljära utbildningssystemet. Vidare måste en betydlig större hänsyn tas till de nationella arbetsmarknadsmodellerna och en större flexibilitet till företagens kompetensförsörjningsbehov. I sin nuvarande form riskerar direktivet att i stället bli ineffektivt och få motsatt effekt till vad som är syftet med de uttalade politiska ambitionerna: att säkerställa kompetensförsörjning och goda villkor för praktikanställda.