Parterna: EU måste respektera den svenska modellen

När Sverige gick med i EU – ett medlemskap som i huvudsak varit positivt för företag och arbetstagare – gjordes det efter fulla försäkringar om att det inte skulle kräva några ändringar av den svenska kollektiv­avtals­modellen. Det fungerade länge bra. De regler EU beslutade om rymdes inom fördraget och hade formen av ramverk som gav utrymme för nationella särlösningar. Så är det inte längre. En av de förutsättningar som medlemskapet i EU vilade på har därmed rubbats.

Det senaste och mest oroväckande exemplet är direktivet om minimi­löner som Europa­parlamentet och minister­rådet nu formellt antar. Arbets­marknadens parter i Sverige har framgångs­rikt påverkat förhandlingen och den slutliga utformningen av direktivet, med resultatet att Sverige varken kommer att behöva införa lagstadgade minimi­löner eller allmän­giltig­förklara kollektiv­avtal.

Men direktivet är fortfarande problematiskt av principiella och rättsliga skäl. Därför välkomnar vi Sveriges nej till direktivet. Enligt EU:s grundlag, fördragen, saknar unionen behörighet att lagstifta om lön. Genom att anta direktivet tar sig EU långt större makt på det löne­politiska området än vad medlems­staterna har gett unionen. Med direktivet skapas en EU-reglering om minimi­lön och kollektiva förhandlingar som öppnar för domstols­tolkning – ytterst också av vår modell. Vi är därför självfallet oroliga för direktivets långsiktiga effekter på den svenska arbets­marknads­modellen och för arbets­marknadens parters oberoende.

Värd att försvara

Den svenska lönebildnings- och kollektiv­avtals­modellen är värd att försvara. Modellen tjänar Sverige väl. Den skapar gynnsamma villkor för både företag och arbets­tagare och utgör i sig ett skydd mot oskäligt låga löner. Modellen bygger på att parterna tar ansvar för att förhandla löner och villkor i kollektiv­avtal och för att organisera både arbets­givare och arbets­tagare. Den är därmed en garant för goda arbets­villkor.

Den svenska arbets­marknads­modellen vilar ytterst på en tillit mellan stat och parter, där staten litar på att parterna förvaltar det ansvar de har och avhåller sig från att blanda sig i parternas frågor. Statens roll begränsas till att ge förutsättningar för parterna att själv­ständigt sköta sitt åtagande.

När EU:s institutioner lagstiftar på arbets­marknads­området utgår de tvärtom från att det är staten som ska se till att arbets­marknaden fungerar och garantera att regelverk följs. Det är ofta inte möjligt att genom kollektiv­avtal avvika från EU-baserade regler. Om det tillåts är det normalt endast möjligt att avtala om mer förmånliga villkor för arbets­tagarna och inte, som i Sverige, förhandla om en balanserad paket­lösning som blir bra för båda sidor. Det begränsar arbets­marknadens parters utrymme att förhandla om löner och villkor. När EU:s lagstiftnings­initiativ samtidigt blir fler, och alltmer detaljerade, krymper successivt utrymmet som vi parter kan förhandla om.

Samtidigt framhålls den svenska arbets­marknads­modellen som ett föredöme i EU. I varje pågående lagstiftnings­initiativ från EU föreslås också regler som ska underlätta kollektiv­avtals­förhandlingar, vilket också är ett av syftena i minimi­löne­direktivet.

Om EU:s lagstiftare menar allvar med att under­stödja kollektiv­avtal måste EU lämna utrymme för oss parterna att förhandla och hitta avtals­lösningar som svarar mot behoven på arbets­marknaden i respektive bransch. Starka ansvars­tagande arbets­marknads­parter och ett hållbart kollektiv­avtals­system byggs inte genom detaljerad lagstiftning utan möjlighet att anpassa eller avvika från genom kollektiv­avtal.

Långsiktig lösning

Arbetsmarknadens EU-råd (Svenskt Näringsliv, LO och PTK) uppmanar regering och riksdag att proaktivt verka för att EU utvecklas så att välfungerande kollektiv­avtals­modeller som vår svenska kan fortsätta att fungera, samtidigt som andra parts­modeller stärks. Det behövs en långsiktig lösning så att EU-lagstiftning kan fungera ihop med kollektiv­avtals­baserade modeller som den svenska.

Det är varken rimligt eller lämpligt att vi parter och den svenska regeringen ska behöva kämpa som Sisyfos i varje enskild EU-förhandling för att säkerställa vårt systems överlevnad.

Vi ser fram emot en nära dialog om detta och förväntar oss att den nya regeringen och riksdagen värnar förutsättningarna för den svenska arbets­marknads­modellen i kommande och pågående EU-initiativ. Det gäller bland annat direktiv­förslagen om plattforms­arbete och löne­transparens som nu förhandlas mellan EU:s institutioner, men även den kommande råds­rekommendationen om social dialog som väntas i början på nästa år. Det svenska ordförande­skapet i EU:s minister­råd som startar i januari 2023 ger utmärkta förutsättningar för den nya regeringen och riksdagen att tillsammans med oss verka för detta.

Mattias Dahl
vice vd Svenskt Näringsliv

Susanna Gideonsson
ordförande LO

Martin Linder
ordförande PTK

Artikeln publicerad i SvD 2022-10-04