Näringslivet och miljön behöver fungerande tillståndsprocesser

Inte minst inom industrin har tunga aktörer menat att de utdragna och oförutsägbara tillståndsprocesserna avskräckt stora industrietableringar samt försenat utbyggnaden av nödvändig elinfrastruktur. Den genomsnittliga tiden för att få ett miljötillstånd är i dag fyra år. För större verksamheter och investeringar är dock tider på tio år och ansökningshandlingar på tusentals sidor inte ovanliga.

Svenska myndigheter har även kritiserats för att misslyckas i att balansera miljöaspekter med andra värden som de samhällsekonomiska konsekvenserna av ett projekt. Likaså har de kritiserats för att stoppa investeringar som skulle minska utsläppen av växthusgaser. Två aktuella uppmärksammade exempel är Mark- och miljööverdomstolens nej till Cementas ansökan om fortsatt brytning av kalksten i Slite på Gotland och Länsstyrelsen i Norrbottens vilja att stoppa Kaunis Irons gruvbrytning i Pajala.

I det förra fallet skulle ett produktionsstopp påtagligt försämra byggbranschens och industrins tillgång till cement. Enligt Byggföretagens analys hotas 200 000 svenska jobb om inte den gotländska cementproduktionen kan säkras långsiktigt. Att ersätta cementen med import är inte ett realistiskt alternativ i dagsläget, men även om det gick att ersätta den svenska cementen med importerad skulle det med största sannolikhet ske till priset av drastiskt ökade utsläpp under produktionen då cement är en elintensiv produkt och närmast koldioxidfri svensk el skulle ersättas med el från kolkraft.

I det senare fallet har Länsstyrelsen förklarat att gruvbolagets ansökan är bristfällig, trots att den kostat över 50 miljoner kronor, är framtagen av ledande expertis och är på 8000 sidor. I det fallet står inte bara hundratals jobb i Pajala på spel, utan många av de stora industrisatsningar som nu sker i Norrland, då de är beroende av tillgången till klimatneutral och regional gruvdrift liksom fungerande tillståndsprocesser.

Ett grundläggande problem när det kommer till miljötillstånden är miljöbalken. Sedan miljöbalkens tillkomst 1999 har tillståndsprocesserna alltmer kommit att präglats av långa handläggningstider, krångliga regler och osäkerhet om vilka krav som egentligen ställs. När miljöbalken ska tillämpas har avvägningen mot andra viktiga samhällsintressen blivit skev och satsningar på nya tekniker och produktionsmetoder som t ex skulle kunna minska utsläppen av växthusgaser har gått om intet.

Miljöbalken skulle behöva ses över. Det är inte rimligt att svensk miljölagstiftning sätter stopp för investeringar som är bra för miljön. Åtgärder som skulle förbättra situationen vore att fler verksamheter och åtgärder ska kunna kontrolleras av tillståndsmyndigheter istället för att behöva söka tillstånd, att en verksamhet som vill öka sin produktion ska det kunna ansöka om det istället för att ompröva hela verksamheten på nytt, vilket kan ta många år. Det är heller inte rimligt att myndigheter kan låta tillståndsprocesser löpa under många år utan att något händer, de bör kunna hantera processer skyndsamt genom servicegarantier. Det är inte heller rimligt att tillståndsmyndigheter avfärdar ansökningar som bristfälliga utan att tydligt specificera vad det är som saknas för att verksamheten ska kunna få tillstånd.

Till syvende och sist handlar dock miljötillståndsfrågan om hur politiker och myndigheter väljer att se på näringslivet i förhållande till miljön. I dagens system sätts investeringar och tillväxt i motsats till värnande av miljön. Det är en direkt historielös syn på näringslivet. Ekonomisk tillväxt, innovation och tydliga juridiska spelregler har varit och kommer att fortsätta vara förutsättningar för att värna klimat och miljö. Det måste vara utgångspunkten när en ny utformning av miljöprövningen nu utreds på uppdrag av regeringen.