”Sjukskatten förtjänar ingen respekt”

Som arbetsgivare med erfarenhet av företagsklimatet i både USA och England vill jag betona att den svenska rekryteringssituationen på grund av detaljstyrning och överreglering redan är mycket ansträngd. En felrekrytering innebär i svensk kontext en betydligt större risk att skjuta en hel verksamhet i sank än i jämförbara länder.

Sjukskatten syftar i korthet till att flytta 25 procent av sjukersättningskostnaden till företagen, med ett oöverskådligt myller av mer eller mindre verkningslösa detaljskrivningar syftande till att dämpa de värsta negativa konsekvenserna för småföretagen. Skadan är dock redan skedd då mindre arbetsgivare sällan har tid att förhålla sig till detaljerade regelverk utan litar till extern rådgivning. Som konsekvens kommer förslaget som helhet att leda till uppfattningen att sjukskrivningshistorik innebär både ekonomisk risk och administrativt extraarbete.

Jag kan inte bedöma hur många anställda Strandhäll själv betalar för, men kan konstatera att den politiska verklighet som förslaget härrör från – där regleringar och beskattning med laserprecision kan göra isolerade detaljingrepp i marknadsekonomin utan sidoeffekter – hamnar i brutal kollision med den verklighet vi företagare har att hantera.

Verkligheten är i sin mustiga bångstyrighet sällan populär i teoretiska politiska rum, och när kartan inte längre matchar terrängen tenderar terrängen omgående att anklagas för illvilja gentemot den nogsamt uppritade kartan. I ljuset av detta vill jag belysa fem påtagligt verkliga konsekvenser av sjukskatten.

1) Den uppmuntrar till anställning av tråkmånsar – folk slår sig nämligen även på fritiden. När långtidssjukskrivningar blir en betydande risk blir det med ens lönsamt att ta reda på kandidaters fritidsintressen. ”Jaså, stjärnkandidaten bungy-jumpar? Kanske vi ska ta frimärkssamlaren i stället, trots hans dammigt kamrermässiga framtoning?”

2) Den tvingar sjuka att arbeta hårdare. Om en tidigare långtidssjuk person potentiellt kostar 25 procent mer betyder det att vederbörande måste vara 25 procent mer produktiv för att kunna få ett arbete i konkurrens med människor utan sjukskrivningshistorik.

3) Den eroderar anställningstryggheten då den sänker anställningsbenägenheten ytterligare, och uppmuntrar till förtäckta anställningsformer för att flytta ansvaret för sjukskatten så långt bort från kärnverksamheten som möjligt.

4) Den skapar ohälsosamma incitamenten för att undersöka anställningsbaras hälsoläge, vilket i sitt mest dystopiska utförande innebär olika typer av DNA-profilering. Detta i sin tur kommer att kräva ytterligare motverkande reglering och byråkratisering.

5) Den skapar ytterligare administrativt arbete, där potentiellt produktiva timmar i stället måste bekosta pappershantering. Detta är ett påtagligt problem för små verksamheter där arbetsmarknadsreglerna redan upplevs så komplicerade att det ofta krävs finansiering av extern kompetens för att kunna tolka och följa dem.

Detta handlar inte – vilket insinueras – om bristande respekt för anställdas hälsa från arbetsgivarens sida. Det ligger i varje verksamhets egenintresse att hålla medarbetarna friska och produktiva. Det här handlar om bristande respekt för ett klumpigt, inkompetent utformat och ytterst kontraproduktivt förslag.

Respekt förtjänas, den redistribueras ännu inte i bidragsform. För att citera den gamle domaren Louis D. Brandeis: ”Önskar vi att lagen respekteras måste vi först göra lagen respektabel.”

Sjukskatten förtjänar ingen respekt, och beskriver sig själv bäst om den särskrivs: sjuk skatt.

Henrik Jönsson, styrelseordförande, Restaurang Online AB, Divine Robot AB, Lund