Som man sår får man skörda

Stödet, som ska underlätta inköp av grovfoder, uppgår till max 375 kronor per djur och kompletteras av tillfälliga åtgärder som subventionerad kreditrådgivning och undantag i registreringen av foderföretagare.

Och visst är alla åtgärder som kan underlätta för lantbrukarna välkomna i dessa kristider, men menar regeringen allvar med sitt nu signalerade engagemang för det gröna näringslivet, så måste det också till långsiktiga åtgärder för att stärka likviditeten och konkurrenskraften.

För som Lars-Johan Merin, växtodlare utanför Arboga, konstaterar i VLT så framstår det av torkan framkallade politiska engagemanget för lantbruket lite tomt med tanke på hur det behandlats politiskt på senare år: ”Ett ekonomiskt stöd ekar ihåligt nu när man pressat branschen i tre decennier med höga skatter, dyr diesel och höga produktionskostnader. Konkurrenskraften hos det svenska lantbruket har pressats tillbaka”.

Med andra ord: att komma galopperande som en räddare i nöden när det nu krisar ordentligt ter sig inte lika ädelt i ljuset av att bönderna under mandatperioden tyngts av ännu mer skatter och pappersarbete, vilket naturligtvis ökat sårbarheten.

Ett seriöst åtgärdspaket borde inte inskränkas till akutåtgärder, utan också innehålla sänkta energiskatter (exempelvis lantbruksdieselskatten), mindre administration och blanketter samt smidigare miljö- och tillståndsprövningar. Sänkt arbetsgivaravgift vore naturligtvis också välkommet liksom en seriös plan för den utlovade gröna omställningen.

Så visst behövs insatser, men när de mest akuta problemen avstyrts måste vi också se över lantbruksföretagens långsiktiga konkurrenskraft. För utan goda politiska förutsättningar kan vi vänta oss fler lantbrukskriser.