Så kom äntligen beskedet om att restriktionerna lyfts. Men vi får nog räkna med en försiktig återgång till där vi var för två år sedan.
Från och med den 9 februari kommer alla gällande restriktioner med anledning av covid-19 pandemin att hävas. Undantaget är de inreseförbud som nu råder, men dessa kommer också att hävas inom en snar framtid. Samtidigt annonserade man att covid-19 inte längre kommer att klassas som en allmänfarlig och samhällsfarlig sjukdom. Det innebär att det inte snabbt och lätt kan återinföras restriktioner av det slag vi nu vant oss vid.
Detta är ett minst sagt efterlängtat besked. De senaste två åren har kantats av utmaningar där vi har sett innovationskraft och en enorm viljestyrka hos ett i grunden urstarkt svenskt näringsliv. Men vad är det för framtid vi nu går till mötes? För många företag innebär lättade restriktioner att man äntligen får fritt spelutrymme för sin verksamhet igen. Detta gäller särskilt företag inom hotell- och restaurangbranschen och nöjes- och kulturbranschen, vilka är de som lidit längst och hårdast av restriktionerna. Men det är oerhört naivt att tro att de nu helt enkelt kan resa sig, borsta av dammet och sätta igång för fullt.
Många av dessa företag är svårt sargade av de senaste två årens tumult. Inte nog med att man under lång tid har förlorat sina intäkter, tömt alla sparbössor och sålt av vad som kunde säljas av – i vissa fall till och med den egna sommarstugan för att kunna betala ut löner. Framför dessa företag ligger dessutom en stor skuld i form av uppskjutna skatter som växer med ränta. Detta har varit en del av regeringens stöd till företagen som även om det räddade den akuta situationen i krisen nu kan göra att återhämtningen kommer att ta lång tid. Man har även i hög utsträckning förlorat sin personal, som har haft två år på sig att etablera sig i helt andra branscher. Att rekrytera tillbaka dem är inte enkelt, om ens möjligt. Därtill har dessa branschers image fått sig en ordentlig törn då vi har sett ett vikande intresse från unga att utbilda sig och söka sig en framtid inom exempelvis besöksnäringen.
Ja, utmaningar finns det gott om. Ta till exempel företag verksamma inom konferens, nöjen och kultur. Dessa produktioner/produkter har i normala fall mycket lång planeringshorisont. Det är inte ovanligt att en större mässa eller evenemang planeras, arbetas fram och säljs in, med partnerskap, utställare, sponsorer med mera i två-tre år. Ibland ännu längre. Visst har vissa saker som redan före pandemin flyttats fram så att de ligger på vänt nu, men hur många har suttit och planerat mässor och evenemang för 2024 och 2025? Och hur många har helt enkelt skjutit på det projektet mot en diffus framtid i en osäker omvärld?
Det har under pandemin florerat diverse sociologer och historiker i sociala medier som uttalat sig om hur människan beter sig efter en pandemi. Exempelvis firade man under medeltiden slutet på pesten med sprit och orgier och det finns de som tror på ett liknande scenario nu - med fester, stora folksamlingar och masskonsumtion. Jag är nog lite försiktigare i mina förhoppningar. Även om det låter trevligt så tror jag att vårt försiktiga agerande under pandemin har satt djupa spår hos oss människor. Beteenden som för många kommer att sitta i åtminstone ett tag framöver. Därtill har pandemin framtvingat ett tekniksprång som gör att många ifrågasätter att gå tillbaka till de gamla hjulspåren.
Behöver jag vara på kontoret varje dag (och äta och handla på stan under lunchen)? Behöver jag åka till Stockholm en heldag för ett möte på två timmar (och åka tåg och taxi, äta ute och shoppa)? Behöver jag åka till butiken för att handla min mat (och samtidigt köpa lite fler bra erbjudanden som jag råkar springa på)? Behöver jag åka på den där konferensen (med övernattning, middag och underhållning på kvällen)? Eller kan vi ta det digitalt så jag får mer tid till familjen, träning, hunden eller vad som nu fyller mitt liv med mening?
Slutligen så kan vi konstatera att även om många ändå sannolikt ligger i startgroparna för att boka resor, konferenser, gå ut på nattklubbar, träffa människor, äta, dricka och njuta, så blir det svårt för företagen att fullt ut möta upp behoven. Visst har de längtat efter sina kunder, men de har som sagt inte personal för att hantera ett normalläge – än mindre orgier. Så jag tror nog ändå att vi kommer att få se en försiktig återgång till en tillvaro som liknar men inte är likadan som för två år sedan. Exakt vilka förändringar vi kan vänta oss och vilka beteenden som består är omöjligt att veta. Men alla vi som lever i dessa tider kommer sannolikt att kunna blicka tillbaka på våra liv och säga att det fanns en tid före pandemin och en tid därefter och de var inte likadana.
Rudolf Antoni
Regionchef Västra Götalands län