Arbetsgivarna: 6F har fel om lönerna

Industriavtalet, som har mer än 20 år på nacken, är ryggraden i svensk lönebildning. Det är den internationellt konkurrensutsatta industrisektor som sätter det så kallade märket, alltså nivån på löneökningarna på svensk arbetsmarknad. Perioden före Industriavtalet präglades av oreda och i stort sett enbart nominella löneökningar. Sverige tappade i konkurrenskraft samtidigt som lönekuverten fylldes med luft.

– Men den här lönebildningsmodellen, med märket, har levererat reallöneökningar på ungefär 60 procent, säger Peter Jeppsson, vice vd på Svenskt Näringsliv.

Han menar att det har skapat en stabilitet på svensk arbetsmarknad och som följd också i svensk ekonomi.

– Den som inte tycker att det har varit en bra leverans och en bra modell har en plikt att förklara hur det skulle gå till istället för att bli bättre. Det gör inte 6F, säger Peter Jeppsson.

Per Widolf, som är förhandlingschef på Industriarbetsgivarna, håller med.

– Man kan ju jämföra den modell som har rått de senaste 20 åren med det kaos i lönebildningen som rådde innan Industriavtalet kom på plats, säger han.

Även Livsmedelsföretagens och IKEM:s chefsekonom Carl Eckerdal är tydlig med att det var stora problem med lönebildningen innan industriavtalet kom till stånd.

– Olika sektorer tävlade om vem som kunde få mest, vilket ledde till tvåsiffriga nominella löneökningar. Resultatet då var att alla blev förlorare, säger han.

6F och rapportförfattaren Lars Calmfors tycker att den svenska lönebildningen skulle fokusera mer på hemmamarknaden. Men det menar Peter Jeppsson är fel väg att gå.

– Sverige är beroende av den internationella konkurrenskraften. Vi är beroende av att inte öka våra lönekostnader mer än omvärlden, säger han.

Sverige har historiskt ökat lönekostnaderna mer än omvärlden. Det har inneburit att Sveriges marknadsandelar har minskat i förhållande till konkurrentländerna.

– Det är farligt för oss, för det är genom den internationella konkurrenskraften som vi bygger vår tillväxt och vår välfärd, säger Peter Jeppsson.

Peter Jeppsson menar att begreppet hemmamarknad inte är relevant längre, för att det i stort sett inte finns något företag som inte känner av den internationella konkurrensen på ett eller annat sätt.

– Ingen är skyddad mot effekterna av den, säger han och exemplifierar med såväl handeln, som byggsektorn och transportnäringen.

– Det är helt fel att säga att det finns en skyddad hemmamarknad som kan ta för sig lite mer, fortsätter han.

Han får medhåll från Per Widolf, som betonar att industriavtalet finns till för att stärka den svenska konkurrenskraften.

– I en miljö där rena hemmamarknader blir mindre – och där allt fler sektorer utsätts för internationell konkurrens, ökar snarare än minskar relevansen av industriavtalet, säger han.

Carl Eckerdal instämmer i problematiseringen kring att låta lönekostnaderna öka mer på hemmamarknaden. Att låta löneökningarna vara högre i hemmamarknaden leder till följdproblem, menar han.

Han tycker att rapportförfattaren Lars Calmfors har glömt att problematisera kring förslagen som han kommer med.

– Det han egentligen gör är att argumentera för är att förflytta arbetskraft från högproduktiva sektorer som konkurrensutsatt industri till mer lågproduktiva sektorer på hemmaplan. Istället borde fokus ligga på att höja produktiviteten inom exempelvis offentlig sektor. Inte minst finns det säkerligen en hel del möjligheter med den digitala utvecklingen och AI, säger Carl Eckerdal.

Han menar att det är lite märkligt att just 6F är ute och slår mot industrinormeringen, precis som många gånger förr.

– Det är inte direkt de som har fått stå tillbaka de senaste åren, säger han.

Peter Jeppsson reagerar också på förslaget att ge särskilda grupper generella löneökningar i de centrala kollektivavtalen. Han tycker i stället att det är lokala fack och arbetsgivare som ska komma överens.

– De måste drivas av marknadskrafterna och göras av de arbetsgivare som annars har svårt att hitta arbetskraft, säger han.