Unik chans för Sverige i EU – ”Maktkartan ritas om”

”Om Emmanuel Macron, Olaf Scholz och Ursula von der Leyen är överens så är det bara en tidsfråga innan ett förslag blir en ny lag”. Ja, att det i praktiken är Tyskland och Frankrike som styr i EU har länge varit en etablerad bild bland EU-experter. Men nu kan det finnas anledning att tänka om.

Det menar Anna Stellinger, chef för internationella och EU-frågor. Redan i höstas kunde hon konstatera att EU tagit beslut om tullar på elbilar från Kina, trots tydliga invändningar från Tyskland. Kort därpå reste Ursula von der Leyen till Sydamerika för att gå vidare med frihandelsavtalet med Mercosur-länderna, trots att Frankrike kommit med högljudda protester.

Fransk-tysk grund

Om Tysklands och Frankrikes åsikter tidigare varit så gott som lag inom EU-samarbetet, verkar det alltså på senare tid ha skett en viss förändring.

– Den fransk-tyska relationen är själva grunden till det europeiska samarbetet. Att vi skulle undvika krig i Europa var ju grundidén till det som så småningom skulle bli dagens EU. Så samsynen mellan Berlin och Paris har varit avgörande för hur EU utvecklats över åren även om vi innan Brexit också hade en ytterligare maktpunkt i London, säger Anna Stellinger.

– Men det är med en viss frustration som vi kunnat konstatera, lite väl ofta, att den tysk-franska rösten varit så tongivande att övriga länders röster vägt alltför lätt. EU består trots allt av 27 länder. Samtidigt måste vi inse att inte mycket händer om Tyskland och Frankrike inte är överens. Det är inte utan anledning som det tysk-franska samarbetet ibland kallas för EU:s motor, fortsätter hon.

Anna Stellingers bild är att det finns flera anledningar till att samarbetet mellan Tyskland och Frankrike har försvagats. En av dem är att båda länderna dras med politisk turbulens på hemmaplan, som deras respektive ledare därmed måste fokusera på. En annan anledning är att ländernas högsta politiska ledning, Olaf Scholz och Emmanuel Macron, enligt Anna Stellinger inte har någon större personkemi.

– Vi är långt ifrån det täta samarbete som funnits under tidigare decennier. Många minns säkert när Francois Mitterrand och Helmut Kohl tog varandras händer under en känslosam minnesceremoni i Verdun. Det blev symbolen för ett Europa som minns, men som också gått vidare. När 62-årsdagen av det tysk-franska samarbetsavtalet firades i Paris nyligen var det inte samma nära relation som strålade från Scholz och Macron, konstaterar hon.

Samtidigt som Tyskland och Frankrike tvingas lägga tid och energi på sina interna processer befinner sig EU i vad Anna Stellinger beskriver som ett geopolitiskt stresstest. EU är satt under tryck och utmanas både externt och internt, förklarar hon.

Det är med andra ord en tid då ett starkt ledarskap behövs mer än kanske någonsin tidigare.

– Externt utmanas vi av såväl kriget i Ukraina som den ibland komplicerade relationen med Kina och den nya administrationen i USA. Internt har vi att hantera vår egen konkurrenskraft, energiförsörjning och för blygsamma satsningar på forskning, innovation och ny teknik. Detta är bara några av alla de utmaningar EU hanterar. I ett så utmanande läge är det tydligt att ett starkt ledarskap krävs, där Berlin och Paris spelar en självklar roll.

Polen får viktigare roll

Men samtidigt har maktbalansen i EU varit i gungning i flera år. Anna Stellinger menar att konsekvenserna av Storbritanniens utträde fortfarande är tydliga.

– London var en så stark och tydlig röst för frihandel, en fungerande inre marknad och en önskan om ett ekonomiskt starkt Europa. Men vi ser också hur andra länder blir allt viktigare. Ett tydligt exempel är Polen, som dessutom håller i ordförandeklubban den här våren i EU, säger hon, och fortsätter:

– Det är ett land som på många sätt är en potentiell europeisk stormakt. Dessutom satsar landet på att även bli en militär spelare, vilket inte är oviktigt givet säkerhetsläget och relationen med den nya amerikanska presidenten. Maktkartan i EU håller helt klart på att ritas om.

Flera experter menar att den uppkomna situationen innebär större möjligheter för andra EU-länder, som till exempel Sverige, att driva på för en viss utveckling. Hur bör Sverige agera för att inte försitta den här chansen?

– I en tid av stora interna och externa utmaningar och när den europeiska maktkartan ritas om, finns det såklart utrymme för länder som vill ta större plats. Sverige har en trovärdig röst som vi definitivt kan höja oftare, gärna tillsammans med likasinnade. Vi har en jämförelsevis låg statsskuld, har en kapitalmarknad som fungerar bättre än i många andra EU-länder, vi har ett lugn på arbetsmarknaden som övriga Europa avundas oss och vi har en stor tilltro, men all rätt, till vår nytta av frihandel och den inre marknaden. Det här är också områden där EU behöver bli starkare.

Men även om de tyska och franska ledarna är försvagade i sina respektive länder, är EU-kommissionens ordförande Ursula Von der Leyen som bekant från Tyskland. Det har viss betydelse, menar Anna Stellinger.

– Det faktum att vi har en företrädare från ett av länderna i ”EU:s motor” som EU-kommissionens ordförande har betydelse. Det bidrar till en maktkoncentration till de största medlemsländerna och det ger Tyskland en tung roll i EU-samarbetet oavsett hur utvecklingen går på hemmaplan i Tyskland. Von der Leyen har på ett antal områden visat på aktivt ledarskap i kris, men hon har inte alltid gjort sig känd för att fokusera på kommissionens traditionella roll, det vill säga att värna även de mindre medlemsländernas intressen.

Även Frankrike har trots inhemska politiska utmaningar en stark roll i EU.

– Det är klart att Frankrikes generella tyngd i EU försvagas när landet tvingas vända sig inåt. Men vi måste komma ihåg att Frankrike alltid varit oerhört skickliga att placera tjänstemän på centrala roller inom EU-kommissionen, på alla nivåer. De är helt enkelt mycket väl riggade för att oavsett utvecklingen i Paris ändå ha insyn och kunna utöva inflytande.

Flexibla samarbeten

Samtidigt har samarbeten och allianser inom EU kommit att bli alltmer flexibla. För svensk del blev det tydligt redan när Brexit ägde rum. Tidigare lutade sig Sverige nästan per automatik mot Storbritannien i olika frågor, men på senare år har vi fått hitta andra länder att knyta band med.

– I dag har Sverige ett mer varierat upplägg av möjliga allierade – det kan handla om Spanien i frihandelsfrågor, våra nordiska kollegor i frågor om begränsade statsstöd och gemensam belåning men också Frankrike eller Tyskland på många områden. Det innebär att vi behöver vara flexibla och söka samarbeten ”ad hoc”.

– Även inom näringslivet, med våra europeiska systerorganisationer, utvecklar och förstärker vi våra samarbeten på nya sätt. Ett exempel är den stora koalitionen Europe Unlocked som vi skapade med andra näringslivsorganisationer från olika länder i Europa för att sätta konkurrenskraftsfrågan högst på EU:s agenda. Vi behöver vara mer flexibla och snabbrörliga.

Hur tror du att EU kommer att fungera på längre sikt? Kommer vi att fortsätta med den gamla ordningen där giganterna styr EU-skeppet eller kommer även de mindre medlemsländerna att få mer att säga till om?

– Hur framtidens EU kommer att utvecklas påverkas också av kommande utvidgningar. Flera länder står på kö att bli medlemmar i EU och på sikt även Ukraina. Det kommer att förändra maktbalansen och spelplanen inom EU ytterligare. Även i det perspektivet finns det all anledning för Sverige – och det svenska näringslivet – att ta plats. Vi är, och måste vara, en drivande och konstruktiv aktör för att EU utvecklas i rätt riktning. Det handlar trots allt om vår viktigaste marknad, den största lagstiftaren och vårt geopolitiska sammanhang.