Regeringen missar chansen att förbättra reglernas kvalitet

I dagarna har regeringen beslutat om en ny förordning om hur och när konsekvensutredningar ska tas fram. Förordningen ska ersätta de nuvarande reglerna som togs fram redan under regeringen Reinfeldts första mandatperiod. En konsekvensutredning är en central del i beslutsunderlaget innan beslut om nya regler fattas. Hur kommer det här påverka berörda aktörer, vad kommer det att kosta, finns det alternativa sätt att uppnå de mål som reglerna syftar till och behöver reglerna kompletteras med särskilda informationsinsatser är några av de frågor som konsekvensutredningen ska svara på. Det går att hävda att en ordentligt genomförd konsekvensutredning är ett viktigt inslag vår demokrati. För att regelgivare ska kunna utkrävas ansvar bör de också haft en rimlig möjlighet att i förväg bedöma konsekvenserna av sina beslut.

Det har under lång tid framförts kritik mot hur arbetet med konsekvensutredningar genomförs i Sverige. Kritiken är befogad. Regelrådet, vars uppgift är att granska konsekvensutredningarna, redovisar i sin senaste årsrapport att hela 40 procent av utredningarna brister i sådan utsträckning att de inte kan anses uppfylla kraven i förordningen. Det är också anmärkningsvärt att trots att reglerna om hur och när konsekvensutredningar ska tas fram funnits i drygt femton år så går det inte att notera någon förbättring över tid.

Nu har regeringen som sagt beslutat om en ny förordning och tyvärr missar man chansen att genomföra ett antal angelägna förbättringar:

För det första handlar det om vilka regelgivare som ska omfattas av kravet på att upprätta en konsekvensutredning. Precis som tidigare väljer regeringen att begränsa det till myndigheter och utredningar. Därmed omfattas inte regeringens egen regelgivning av det formella kravet, vilket hade varit önskvärt. En missad chans.

För det andra är tidpunkten när Regelrådet ska kopplas in i processen viktig. Enligt den tidigare förordningen ska myndigheterna ge Regelrådet minst två veckor på sig att yttra sig över konsekvensutredningen innan beslut fattas om nya regler. En tidsgräns som har visat sig alltför snäv. Rådet ges ingen möjlighet att begära kompletteringar i de fall man upptäcker brister. Tidsgränsen borde i stället vara minst fyra veckor. Nu väljer regeringen att hålla fast vid två veckor, vilket är olyckligt. En missad chans.

För det tredje måste även nya regler utvärderas. En sak är att genom väl genomförda konsekvensutredningar göra en kvalificerad bedömning av hur reglerna kommer att falla ut. En minst lika viktig sak är att i efterhand utvärdera hur det faktiskt blev. På den här punkten har Sverige historiskt brustit i systematik, vilket inte minst OECD pekat på. Nu hade regeringen en chans att flytta fram ambitionerna och tydliggöra i förordningen hur utvärderingarna ska genomföras och vid vilken tidpunkt. Tyvärr landar man i en försiktig skrivning om att en konsekvensutredning ska innehålla en beskrivning om hur och när reglerna kan utvärderas. En missad chans.

Arbetet med att förbättra kvalitén i regelgivningen och därmed minska onödiga regelbördor för företagen måste drivas vidare med kraft. Det handlar ytterst om att ge svenska företag en möjlighet att konkurrera på lika villkor med företag i andra jämförbara länder.