Krav på hållbarhetsrapportering måste anpassas till företagens storlek och förutsättningar

I juni enades EU-länderna om ett nytt direktiv om företagens hållbarhetsrapportering. Det så kallade Corporate Sustainability Reporting Directive (CSRD) omfattar alla företag som uppfyller fler än ett av gränsvärdena 250 anställda, 20 miljoner euro i balansomslutning och 40 miljoner euro i nettoomsättning. Direktivet är en del av EU:s handlingsplan för finansiering av hållbar tillväxt, ett paket där också taxonomiförordningen och ett antal andra rättsakter som syftar till att underlätta för finansmarknadens aktörer att mäta och följa upp miljömässig och social hållbarhet ingår.

Företagens hållbarhetsrapportering har tidigare i stor utsträckning baserats på ett stort antal frivilliga ramverk. För att skapa enhetlighet och öka jämförbarheten kommer EU i stället att genom lagstiftning anta egna standarder för hållbarhetsrapportering som ska tillämpas av alla företag som omfattas av CSRD. I praktiken innebär det en kraftig utökning av de obligatoriska rapporteringskraven.

Ett första utkast till standarder, European Sustainability Reporting Standards (ESRS), som täcker in tretton olika rapporteringsområden är just nu under konsultation. Sammantaget är det ett mycket omfattande och detaljerat ramverk som föreslås, med 137 upplysningar som var och en innebär utförliga informationskrav. Förslaget bygger på en konsolidering av befintliga frivilliga ramverk utan beaktande av konsekvenser för vare sig hållbarhetsrapporternas informationskvalitet eller de möjligheter och resurser de företag som ska lämna upplysningarna har att ta fram informationen. Att lämna samtliga upplysningar som föreslås är knappast vare sig relevant eller görbart.

För att regelverket ska vara möjligt att tillämpa i praktiken och för att investerare och andra intressenter ska kunna få del av nödvändig hållbarhetsinformation utan att drunkna i detaljer behövs tydliga riktlinjer för rapporterande företag att med utgångspunkt från den egna verksamheten avgöra vilka upplysningar som är väsentliga och därmed ska lämnas. Denna del av det föreslagna regelverket måste förbättras, vilket framgår av de synpunkter Svenskt Näringsliv lämnat gemensamt med FAR, Nasdaq Sweden och Nämnden för Svensk Redovisningstillsyn. Det behövs dessutom en översyn av detaljnivån i de föreslagna reglerna, som bitvis framstår som obefogad.

Om för mycket tid och resurser behöver läggas på tolkning och efterlevnad av detaljerade formkrav kan mer betydelsefullt hållbarhetsarbete trängas undan i de rapporteringsskyldiga företagen. Standarderna för hållbarhetsrapportering måste därför vara proportionerliga och välbalanserade och stå i rimligt förhållande till såväl informationsbehov som företagens storlek och förutsättningar. Rapporteringskrav som är administrativt betungande och inte motsvaras av förbättrad informationskvalitet är knappast förenliga med syftet med regelverket.

Det kommer att bli en stor utmaning för Efrag, som är det organ som fått i uppdrag att ta fram underlag till standarderna, att skapa ett fungerande ramverk som ger de förutsättningar som behövs för ett effektivt och fungerande rapporteringsarbete och för att hållbarhetsinformationen ska leva upp till användarnas höga och befogade krav på jämförbarhet och relevans. Det kan därför finnas skäl att ompröva den pressade tidplanen, som innebär stegvis tillämpning med start 2024. Att driva igenom ett så omfattande regelverk för snabbt och utan tillräcklig konsekvensutredning, är till skada för legitimiteten och riskerar att hindra snarare än vara till stöd för omställningsarbetet.