Missgynnas immateriella investeringar?

Detta resonemang bygger på ett antagande om att forskning och utveckling kan medföra stora kostnader, kostnader som inte per automatik kan betraktas som investeringar. Innovativa verksamheter kan få problem då de har höga kostnader som inte alls betraktas som motsvarande av höga intäkter eller högt värdeskapande. Vem vågar satsa på sådana verksamheter?

Bara senaste tiden har detta särskilt framhållits som ett problem i allt från statliga utredningar till rapporter.

I olika sammanhang där sådana resonemang förs blir det lätt att man drar för stora slutsatser av något som inte är särskilt väl underbyggt. I praktiken är det ofta inte personer som kan immaterialrätt eller som arbetar med företagsöverlåtelser som får utrymme. I vissa fall blir det uppenbart att man hamnar fel eller inte diskuterar de stora frågorna.

Ett hårresande exempel på fel återfinns i SOU 2025:3, Skatteincitament för forskning och utveckling. Utredningen i sig välkomnas av Svenskt Näringsliv. Det finns dock skrivningar i utredningen som är fullständigt fel. Fel som enbart kan bero på att man inte förstår hur immaterialrätt fungerar och därmed faktiskt inte förstår kunskapsekonomins faktiska förutsättningar.

I utredningen står: ”Ett FoU-projekts process och resultat ska alltså dokumenteras, vilket kan ske genom publicering av forskning eller ansökningar om upphovsrättsligt skydd.” (s. 74). Detta är helt fel. Det går inte att ansöka om upphovsrättsligt skydd.

Det man säkert har tänkt på handlar om patent. Patent är en immaterialrätt som uppkommer genom att man gör en patentansökan. Upphovsrätt är något helt annat. Upphovsrätten är en immaterialrättighet som uppkommer formlöst. Detta är hörnstenen i en internationell konvention på området, Bernkonventionen. Konventionen har tillträtts av 181 länder i världen. Dessa länder är överens om att upphovsrätten uppkommer formlöst, alltså utan ansökan. Sverige tillträdde konventionen 1904, alltså för mer än 120 år sedan.

Detta kan inte betraktas som en felskrivning. För den som kan minsta lilla om immaterialrätt är felet uppenbart. 181 länder i världen, inklusive Sverige, är överens om något annat än det som står i utredningen. I Sverige har något annat än det som står i utredningen gällt i mer än 120 år. Det kan närmast liknas vid att hävda att man inte ska glömma att ge bilen tillräckligt mycket havre under resan till fjällen.

Problemet med denna skrivning är att den sätter fingret på den kunskapsbrist som finns i Sverige när det gäller de kunskapsbaserade tillgångarna. En kunskapsbrist som leder till svepande diskussioner och felaktiga slutsatser. Konsekvensen blir att åtgärder som borde vidtas helt enkelt uteblir.

Ett problem med att framhålla att immateriella tillgångar är problematiska som grund för investeringar är att det skickar helt fel signaler. Den som läser utredningens skrivningar om att ”forskning och utveckling i regel har höga uppstartskostnader, ger ett osäkert utfall och skapar immateriella tillgångar som inte fungerar som säkerhet vid belåning, är forskning och utveckling en riskfylld investering som är svår att lånefinansiera” kanske drar slutsatsen att det där med immaterialrätt är det bara att hoppa över.

Faktum är dock att existensen av immaterialrättigheter kan vara helt avgörande för företag att attrahera kapital. I en studie utförd av EUs immaterialrättsmyndighet (EUIPO) och Europeiska Patentorganisationen (EPO) var slutsatsen att de startups som hade registrerat patent och varumärken hade 10,2 gånger så hög sannolikhet att attrahera kapital.

Det handlar då inte om att använda rättigheterna som säkerhet för lån, utan att locka investerare. För den som startar en verksamhet kan det vara otroligt mycket värt att få in investerare. Dessa kan bidra inte bara med pengar utan också värdefullt kunnande. Om immaterialrättigheter kan vara det som till stora delar styr möjligheterna att attrahera investerare bör det lyftas. Här handlar det om möjligheter som många företag går miste om. Svenska små och medelstora företag är dessutom dåliga på att göra registreringar av exempelvis varumärke, något som går ut över den svenska ekonomin. Kan kanske denna inaktivitet och därmed uteblivna möjligheter bero på utbredd okunskap?

Utredningens tankar om att det kan vara problem att använda immateriella tillgångar som säkerhet för banklån kan leda vidare till tankar om hur man gör något för att förändra den situationen. Detta är något som aktivt görs i konkurrentländer. Ett exempel kan hämtas från Sydkorea, ett land med mycket imponerande tillväxt under ett antal år.

I Sydkorea har man insett att problemet att använda immateriella tillgångar som säkerhet behöver hanteras på olika sätt. De har, via sin patentmyndighet (KIPO), byggt upp en struktur kring ekonomisk värdering av immaterialrättigheter. De började i mindre skala, men intresset för det som de kallar ”IP Finance Market” har vuxit. Numera är det totalt 33 institutioner som har i uppdrag av KIPO att göra sådana värderingar. Värderingarna kan sedan användas för olika saker, allt från att fungera som säkerhet vid lån till att tjäna som stöd vid beräkning av skadestånd i samband med tvister. Så bygger man konkurrenskraft i kunskapsekonomin.

När det talas om innovation och entreprenörskap är hanteringen av de kunskapsbaserade tillgångarna avgörande. Det har många av våra konkurrentländer insett. Det behöver vi i Sverige också inse.