En AI-färdplan som leder vilse?

Från immaterialrättsperspektiv finns många olika delar att uppmärksamma, varav en del faktiskt är rent av bekymmersamma.

Till att börja med, några positiva delar i AI-kommissionens Färdplan för Sverige. Det är positivt att det pekas på behovet av helhetsgrepp, inklusive frågor om den politiska styrningen. Förhoppningsvis är detta sätt att angripa frågeställningarna något som tas vidare till andra områden. Den ”stuprörspolitik”, som är bland det mest typiskt svenska vi har, blir problematisk när exempelvis teknisk utveckling gör att frågor behöver hanteras över politikområden.

Något vi lärde oss av den digitalisering som drog fram runt millennieskiftet var att kunskapsbaserade tillgångar kom att hamna alltmer i fokus. Det handlade om nya former av immaterialrättsbrott, såsom illegal fildelning. Det handlade också om att värden skapades på helt nya sätt, inte minst genom framväxten av digitala tjänster. För dessa digitala tjänster är det ofta immaterialrättigheterna som helt står i fokus för värdeskapandet.

Det vi hittills sett av en ökad användning av AI pekar i samma riktning, fast med ännu högre fart och ännu större betydelse för vad som ska gälla kring de kunskapsbaserade tillgångarna. Det gör att dessa frågor kunde lyfts betydligt mer, inte minst när det gäller kommissionens förslag. Ska Sverige som land nå fram när det gäller konkurrenskraft på det här området finns ett antal immaterialrättsliga dimensioner som behöver beaktas.

AI-kommissionen pekar på att patent är ett vanligt mått för att mäta innovation. Det pekas på hur utvecklingen kring patent sett ut på några centrala områden över tid i utvalda länder. Det föreslås också att även använda patent som mått för att se om föreslagna åtgärder får effekt.

Här finns en stor hake. AI-lösningar är ofta inte patenterbara i Sverige, eller i Europa för den delen. Många digitala innovationer faller utanför det som kallas för ”det patenterbara området”. För det som AI-kommissionen arbetar med bör därför diskussionen börja med vad den uteblivna möjligheten till patent i Europa medför för europeisk konkurrenskraft. De AI-lösningar som inte kan få patent här kan nämligen ofta få patent i USA, där man gör en annan tolkning av vad som är patenterbart.

När Svenskt Näringsliv släppte en rapport förra året om digital innovation blev rubriken på hemsidan ”Lost opportunities on digital innovation”. Det är nämligen där vi står.

Vi vet också att patent många gånger är av avgörande betydelse för investerare. I många fall lyfts som ett problem att AI-investeringar inte hamnar i Europa i särskilt hög utsträckning utan att de ofta hamnar i USA. Det krävs inte många tankeled för att inse att uteblivna möjligheter att patentera AI-lösningar i Europa påverkar möjligheten för europeiska aktörer att attrahera kapital.

Datorprogram som sådana omfattas av upphovsrättsligt skydd. På EU-nivå finns ett direktiv om upphovsrätt på datorprogram, ett direktiv som har ett trettiotal år på nacken. Det kan inte sägas vara annat än framsynt att man redan då såg behovet av gemensamma regler kring datorprogram. Tyvärr når dessa regler inte hela vägen fram.

I Draghirapporten pekas bland annat på brister i den inre marknaden. Upphovsrätten är ett område där det överhuvudtaget inte går att tala om en inre marknad. Vi har ett femtontal direktiv som genomförts på 27 olika sätt. Delar av skyddet för datorprogram är någorlunda likartat hanterade, men inte alla. Här borde Sverige ta tydlig position för helt harmoniserade regler. Trösklarna för europeiska startups att växa i Europa blir höga om man måste börja med att göra rättsutredningar ens för att ta sig in på marknaden i ett grannland. Konkurrensfördelen för amerikanska och kinesiska aktörer, med en stor hemmamarknad med ett regelverk är enorm. Jämför med att ha små hemmamarknader och olika regler att ta hänsyn till i 27 länder. Inte undra på att Europa halkar efter.

Vissa upphovsrättsliga frågor nämns av AI-kommissionen, såsom vad som gäller när AI-tränas på upphovsrättsligt skyddat material. Den riktigt stora frågan, hur Europas splittrade upphovsrätt försvårar för företag att växa i Europa lämnas därhän.

Det är väldigt bra att AI-kommissionen pekar på betydelsen av cybersäkerhet. Ny teknik, som AI, medför nya typer av hot. Det i kombination med ett nytt säkerhetsläge gör att cybersäkerhetsfrågor behöver hamna högt på agendan. Ett problem på området är dock en lucka i den svenska lagstiftningen om företagshemligheter, en lucka som lagstiftaren känt till i 20 år men ändå inte åtgärdat.

Hålet i lagen består i att anställda som lämnar ut företagshemligheter inte har straffansvar, detta inte ens om det är fråga om företagshemligheter som är av betydelse för rikets säkerhet. 2003 kom en dom som gällde ryskt spionage mot företaget Ericsson. En av de åtalade friades, med hänvisning till att det han gjort inte var straffbart i svensk rätt. Det har sedan dess kommit fyra utredningar som föreslagit att detta ska ändras. Ännu har inget hänt.

Alla de åtgärder som vidtas när det gäller cybersäkerhet är helt enkelt som att bygga stadiga murar, med bra lås på dörrar och fönster, men lämna allt öppet. Så åstadkoms inte en hög säkerhetsnivå. Här står också Sverige i en särställning. Det finns få, eller rent av inga, som valt samma lösning.

Det finns ytterligare exempel på frågor kopplade AI-kommissionens beskrivningar av problem och förslag på lösningar där de immaterialrättsliga aspekterna inte beaktats tillräckligt. Vad Sverige behöver är ett helhetsgrepp även på immaterialrättsfrågorna. Frågorna ligger idag utspridda på nästan alla olika departement som ser dem utifrån sin synvinkel. Så åstadkommer vi inte lösningar som på riktigt kan bidra till svensk och europeisk konkurrenskraft på området.