Offentliga upphandlingar förstör städbranschen i Sverige

De senaste dryga tio åren har städbranschen i Sverige successivt försämrats med ökad andel oseriösa bolag som inte erbjuder schysta villkor och avtalsenliga löner. Att de oseriösa bolagen har fått ett så starkt fotfäste i branschen beror till stor del på att det är dessa bolag som vinner de offentliga upphandlingarna genom att erbjuda låga timpriser.

– Vi och många andra seriösa företag har slutat delta i offentliga upphandlingar då de alltid avgörs av lägsta pris. De timpriser som de oseriösa bolagen ger motsvarar inte ens hälften av vad vi kan erbjuda. I vårt timpris ingår avtalsenliga löner, semesterersättning, sjuklön, arbetsgivaravgifter, skatt med mera. Mycket av detta betalar inte de bolag som erbjuder städning för cirka 120 kronor per timme exklusive moms, säger Emma Dehmer Unevik, vd på Stockholms Städsystem AB.

Emma Dehmer Unevik förklarar att det är de offentliga aktörerna som sätter prisbilden för hela städbranschen och påverkar även vad de privata företagen kan tänka sig att betala för städtjänster. När offentliga myndigheter väljer att köpa städtjänster för cirka 120 kronor per timme exklusive moms, så drar det ner prisbilden och seriösa bolag får argumentera sig blodiga för att kunna fakturera 250-270 kronor per timme exklusive moms. Ett timpris på 120 kronor exklusive moms ligger hela 76 kronor lägre per timme än vad endast lönekostnaden är enligt kollektivavtal. När ett seriöst städföretag fakturerar 250-270 kronor per timme så är vinsten endast omkring 2-3 % efter att alla omkostnader är betalda. Det är därför inte hållbart att fakturera en timkostnad på 120 kronor.

– När exempelvis kommuner köper tjänster som så uppenbart är svarta så handlar det inte bara om förlorade skatteintäkter och en snedvriden marknad – det handlar om människorna bakom städmoppen som många gånger jobbar under slavliknande förhållanden. De arbetar ofta 12 timmar per dag och har inte alltför sällan en timlön på 10-15 kronor som i flera fall finansieras av skattepengar. Det är en fullständig katastrof, säger Emma Dehmer Unevik.

Idag har utvecklingen i branschen gått så långt att i många upphandlingar är det endast oseriösa bolag som lämnar anbud. Detta gör det problematiskt för upphandlare att se vad som är ett rimligt timpris om de får tio anbud som alla ligger på samman prisnivå.

– Upphandlarna borde räkna baklänges för att se vad som är en rimlig prisnivå. Om de betalar 120 kronor per timme, innebär det att företaget betalar en avtalsenlig lön, skatt och arbetsgivaravgift? Det vore bra om upphandlarna jobbar efter nyckeltal och räknar ut vad ett rimligt timpris borde vara för en vit städtimme där personalen har avtalsenliga villkor. Då har upphandlarna något konkret att jämföra de olika anbuden med och kan enkelt avfärda anbud som är alldeles för låga, säger Emma Dehmer Unevik.

Mycket skulle behöva förändras och förbättras för att Emma Dehmer Unevik och hennes företag skulle överväga att delta i en offentlig upphandling igen.

– Upphandlarna måste börja ställa krav, ta referenser och kolla upp företagen hos skatteverket. Ofta lägger de mycket tid på förfrågningsunderlaget men sedan går utvärderingen av anbuden väldigt fort. Med tanke på hur mycket pengar upphandlingarna är värda så borde upphandlarna kunna ringa 3-4 telefonsamtal till olika myndigheter för att kolla upp leverantörerna och se om det är ett seriöst bolag eller inte. Upphandlarna borde även utvärdera sina leverantörer en gång per år för att se att de fortfarande lever upp till kraven.

Emma Dehmer Unevik avslutar:

– Det finns givetvis även goda exempel på väl genomförda upphandlingar men de är alldeles, alldeles för få.