”Stopp för valfriheten” – en dålig vinnarslogan för S

Det är därför värt att påminna om anledningen till att valfrihetsreformerna kom till stånd.

Under 1960- och 1970-talet ökade den offentliga sektorn i en omfattning som var exceptionellt hög i internationell jämförelse. De offentliga utgifternas andel av BNP fördubblades – från 31 till 62 procent av BNP – mellan åren 1960 och 1980. Det offentliga åtagandet utökades kraftigt inom exempelvis förskola och äldreomsorg.

Men det tog inte lång tid innan baksidorna visade sig. När den så kallade Maktutredningen under andra halvan av 80-talet undersökte medborgarnas relation till den offentliga sektorn var ordet ”vanmakt” ofta förekommande. Valfriheten var i stort sett obefintlig och den offentliga sektorn upplevdes som byråkratisk och otymplig. Den enskilde medborgaren hade litet att säga till om. Det blev uppenbart att något måste göras. Insikten fanns både bland socialdemokrater och borgerliga politiker.

Under de trettio år som gått sedan dess har ett antal reformer genomförts, som ökat människors makt över sin vardag. I dag är det möjligt att välja förskola, skola, vårdcentral, hemtjänst och äldreboende. Andelen privata utförare har ökat.

Att de privata alternativen uppskattas syns tydligt i statistiken. Av landets skolor och förskolor är var fjärde fristående. Mer än en femtedel av äldreomsorgen sköts av privata aktörer.

Också när kvaliteten studeras ligger de privata verksamheterna bra till. Äldreboenden i privat regi har under flera års tid fått bättre resultat än kommunala i Socialstyrelsens enhetsundersökningar. Fristående förskolor har bäst resultat när föräldrar och personal i fristående och kommunal verksamhet tillfrågas. 15 av landets 20 mest populära vårdcentraler drivs av välfärdsföretag.

Men möjligheten att välja – och att välja bort – hotas nu av regeringens politik. Redan i mars kommer en proposition läggas om att begränsa vinsterna i skola och äldreomsorg. Så som förslaget är utformat innebär det i praktiken ett vinstförbud för en stor andel av företagen. Många uppskattade verksamheter kommer att tvingas lägga ner. Vården är nyligen satt på utredning, men det långsiktiga hotet mot privata vårdgivare kvarstår.

Istället för att hitta sätt att ytterligare utveckla och förbättra kvaliteten i välfärden väljer man alltså ett ensidigt fokus på en vinstbegränsningspolitik. Offentlig sektor riskerar att återigen bli synonymt med vanmakt och brist på valfrihet.

Socialdemokraterna pressas från Vänsterpartiet, som helt är emot vinstdrivande företag i välfärdssektorn. Men bland väljarna ser prioriteringarna annorlunda ut. Det visas exempelvis av undersökningar som opinionsinstitutet Ipsos gjort.

På en öppen fråga vad som krävs för att utveckla skolan, sjukvården och äldreomsorgen är det bara ett fåtal procent som nämner förbud mot privata alternativ. I topp hamnar istället förslag om mer personal; att alla ska få den hjälp de behöver; mer resurser och kompetensutveckling.

När människor tillfrågas vilket som är viktigast – att förbjuda vinstutdelning eller att kunna välja mellan privata och offentliga alternativ i välfärden – så väljer 6 av 10 det senare alternativet. Bara var fjärde tillfrågad prioriterar vinstförbudet.

Om inte annat av rent taktiska skäl borde Socialdemokraterna backa från förslaget. ”Nu sätter vi stopp för valfriheten”, är en dålig slogan ett valår som 2018.

Debattartikeln publicerades i Dagens Samhälle 3/1-18.