Välfärdsdebatten fortfarande ett hån

I snart tio år har jag jobbat med frågan om företagande i välfärden. Under årens lopp har jag träffat hundratals engagerade och passionerade företagare som har idéer och en stark övertygelse om att de kan bidra till att skapa en bättre välfärd i Sverige. Inte sällan känner de också ett ansvar för att göra saker som offentlig sektor har misslyckats med. Berättelserna om vad de varje dag åstadkommer är fantastiska att få ta del av.

Många av dem försöker prata med politiker av olika partifärger så ofta som möjligt för att öka förståelsen för verksamheten. En intressant sak är att jag under alla dessa år aldrig har mött en företagare som har träffat en politiker som har sagt att det är just den företagarens verksamhet som borde stängas. Det är alltid någon annan som ska bort. Någon som inte finns i rummet just för tillfället.

En del ondgör sig över att en del företag har vuxit sig stora men jag har ännu inte mött någon som kan ange när ett företag blir för stort, var gränsen går. Eller för den delen, som kan förklara varför det är bra att en skola som tar in 75 barn om året men som har 5 000 barn i kö, inte borde få växa så att fler barn får ta del av deras verksamhet. Eller varför det är helt ok att tjäna pengar på export av vapen medan det anses vara en skam att exportera kunskap om hur man driver bra vård, skola eller omsorg.

Debatten om företagens roll i välfärden har förts i 30 års tid. Även om en hel del har hänt i själva verksamheterna lever mycket av argumentationen och tonläget kvar. I en ledare i tidningen Förskolan från 1984 skriver man under rubriken SAF:s vinstdaghem är en omöjlighet till exempel följande:

”Tanken att driva daghem i vinstsyfte är ett hån mot barnen, deras föräldrar och personalen. Om man kunde driva ett daghem så att det blir pengar över, så betyder det bara att man

• har för lite personal, eller
• har för många barn i gruppen, eller
• har tagit in för mycket pengar från föräldrarna, eller
• betalt personalen för lite lön, eller
• lagt ned för lite pengar på lokaler, material, teaterbesök, mat eller annat som är nödvändigt för barnen på daghemmet eller
• berövat skattebetalarna pengar genom att ta emot för mycket offentliga bidrag eller
• gjort alltihop på en gång”

För min del tycker jag att det faktum att retoriken inte har förändrats på trettio år är ett hån mot alla dem som varje dag brinner för att med sin kunskap, med sitt engagemang och nytänkande bidra till att skapa en bättre välfärd. Det är ett hån mot alla företagare som visar att välfärd kan bedrivas bättre och mer effektivt än i offentlig sektor, det är ett hån mot alla de människor som har valt en friskola, privat hemtjänst, en privat vårdcentral.

Myterna om den privata verksamheten frodas fortfarande och oförståelsen för att någon faktiskt kan göra jobbet bättre än man gör i offentlig sektor är ännu utbredd. Tron, eller förhoppningen om att svensk, offentligt driven välfärd är skapelsens krona finns hos många.

En ny myt vi behöver bekämpa är den om att Reepalus förslag handlar om att företagen ska få göra 7 % i vinst när det egentligen handlar om något helt annat. 8 av 10 företag skulle med detta förslag få ha en rörelsemarginal på högst 2 % vilket innebär att det i princip är omöjligt att driva verksamheten vidare.

Dessa seglivade myter är svåra att bryta ned – vilket emellanåt kan vara frustrerande. Samtidigt har det ju hänt mycket. Fristående förskolor är idag en självklarhet för många svenskar, liksom friskolor och möjligheten att välja personlig assistans, vårdcentral, hemtjänst eller äldreboende. När frågan ställs på sin spets så är stödet starkt för den valfrihet och mångfald som välfärdsföretagen står för.

Det är lovande eftersom mångfald är en förutsättning för utveckling och är det något svensk välfärd behöver för att kunna möta framtidens behov så är det just det – utveckling genom mångfald.