Privata aktörer överträffar offentliga i svensk välfärd

Debatten inom välfärden har bitvis varit hätsk och udden riktas ofta mot privata aktörer inom vård, skola och omsorg. Men levererar privata aktörer verkligen sämre kvalitet än offentliga aktörer? Svaret är nej, enligt en ny rapport skriven av Gabriel Heller Sahlgren, forskare vid Institutet för Näringslivsforskning, IFN.

– Generellt så har privata organisationer ett övertag, även när man justerar för sammansättningen av brukare, säger han.

Det betyder dock inte att välfärdsmarknaderna är perfekt utformade. Det finns verkliga utmaningar som dock i viss mån har skymts av debatten om driftsformer, menar han. Inte minst har frågan om informationsmått, det vill säga hur man kan ”benchmarka” olika privata och offentliga verksamheter inte prioriterats tillräckligt.

Flera relevanta mått

I rapporten redovisar Gabriel Heller Sahlgren flera relevanta mått för att konkret mäta kvaliteten i den privata och offentliga sektorn inom områdena vård, skola och omsorg. Måtten bygger på offentlig statistik och ger en bild av kvaliteten i specialistvården, primärvården, skolan, äldreomsorgen och så vidare, förklarar han.

Speciellt vården sticker ut med starka resultat för privata aktörer, även om Gabriel Heller Sahlgren påpekar att alla resultat inte är statistiskt säkerställda, och att det därför inte bör dras alltför stora växlar. Men att resultaten är tillräckligt starka för att säga att privata organisationer åtminstone inte underpresterar när man tar hänsyn till skillnader i brukarsammansättning är utom tvivel, menar han.

– Resultaten tyder på att privata aktörer inte är problemet i välfärden, snarare tvärtom. Debatten om ägarskap och huvudmannaskap skymmer tyvärr ofta diskussionerna om hur vi faktiskt förbättrar välfärden för medborgarna, säger han.

Så här presterar privat vs offentlig sektor inom områdena vård, skola och omsorg, sammanfattar Gabriel Heller Sahlgren:

Vården: Skillnaderna är i praktiken helt till fördel för privata aktörer, även när man tar hänsyn till brukarsammansättning. Till exempel är andelen framfallspatienter som är nöjda ett år efter operation nio procentenheter högre bland privata aktörer.

Skolan: Fristående skolor presterar något bättre än offentliga när det gäller nationella prov i nian, även när resultaten justeras för bakgrund och resultat i årskurs 6. Dessutom ger föräldrar bättre omdömen om fristående skolor än om kommunala, enligt rapporten. När det gäller elevernas omdömen finns däremot inga skillnader.

Äldreomsorgen: Privata aktörer presterar över lag bättre än offentliga, även om skillnaderna är små. Till exempel är det mindre vanligt med trycksår på privata äldreboenden än på kommunala. I två fall har dock offentliga aktörer ett litet övertag.

Sammantaget är skillnaderna mellan privata och offentliga verksamheter inte jättestora, men det råder ingen tvekan om att privata aktörer över lag uppvisar bättre utfall än offentliga verksamheter.

– Man bör huvudsakligen fokusera på att förbättra hur välfärdsmarknaderna fungerar, till exempel genom att säkerställa bättre tillgänglighet från regeringens sida. Det bör satsas mer på mått som mäter kvaliteten på enhetsnivå, så att man som brukare kan använda det som måttstock när man väljer omsorg, eller när man ska välja skola, hemtjänst eller vårdcentral. Även myndigheter kan hålla enheter ansvariga för sina utfall, säger han.

Står debatten i vägen för riktiga förbättringar?

– Det är klart att det finns en legitim debatt kring hur vi kan förbättra välfärdsmarknaderna, det vill säga hur vi säkerställer att utfallen blir så bra som möjligt. Det är också självklart så att det finns dåliga privata aktörer, precis som det finns dåliga offentliga aktörer. Men fokus i debatten bör vara att stärka incitamenten att hålla hög kvalitet, oavsett driftform. Vi måste fokusera på kvaliteten och hur vi gör välfärden bättre. Oavsett vem som driver organisationerna som levererar den.