Oklart syfte med mål för ökad energieffektivitet

De fem partier som i juni slöt energiöverenskommelsen har nu enats om ett mål för energieffektivisering till 2030. Målet om 50 procents lägre energiintensitet (mätt som mängd tillförd energi delat med Sveriges BNP) jämfört med år 2005 är ambitiöst och kommer att kräva ansträngningar i samtliga samhällssektorer. Att i detalj bedöma realismen, eller konsekvenserna av målnivån är dock svårt, eftersom transparensen kring processen varit mycket begränsad, och de beräkningar och antaganden som målet baseras på inte offentliggjorts.

De fem partierna skriver i pressmeddelandet att ”Ett lyckat arbete med energieffektivisering stärker Sveriges konkurrenskraft, minskar miljöpåverkan och skapar många nyttor i samhället”. Vi instämmer i att energieffektivisering är positivt ur många aspekter. Samtidigt är det inte tydligt vad syftet med att sätta ett mål för ökad energieffektivitet.

Att använda energi är i sig något positivt som bidrar till värdeskapande, tillväxt och komfort i ett modernt samhälle. För näringslivet är det självklart att använda alla resurser effektivt, även energi – på så sätt skapas konkurrenskraft. Det som istället bör vara i fokus är att minimera energianvändningens negativa effekter, så som utsläpp av koldioxid. Ett mål för energieffektivisering är inte rätt verktyg då det riskerar att skapa begräsningar även för den energi som inte har några utsläpp.

Ett ambitiöst mål – oavsett målkonstruktion – är utmanande, beroende på ett antal olika faktorer. Vilken utveckling som antas inom olika sektorer har stor betydelse. Teknikutveckling inom transportsektorn är en sådan, där förhållandet mellan biodrivmedel och elektrifiering kommer att få mycket stor inverkan på mängden tillförd energi i sektorn. Om biodrivmedel ersätter bensin och diesel i transportsektorn, minskar sektorns energieffektivitet, vilket gör det svårare att nå målet. Om det däremot blir el som primärt ersätter bensin och diesel blir målet enklare att nå.

Det är dock positivt att målet definierats som ett intensitetsmål, det vill säga som tillförd energi i relation med BNP. På så vis undviks ett absolut tak på energianvändningen, vilket hade kunnat bli direkt skadligt för svensk ekonomi och tillväxt. Dock skapas ändå ett ”tak” utifrån den BNP som Sverige kommer att ha år 2030.

Den största osäkerheten i målet ligger också i BNP-tillväxten. Troligtvis är det beslutade målet baserat på en antagen BNP-tillväxt på 2 procent per år, vilket betyder att den tillförda mängden energi år 2030 inom ramen för målet kan vara drygt 450 TWh. Det kan jämföras med den tillförda energin 2014, som var 533 TWh. Målet representerar därmed en minskning av den tillförda energin till Sverige med ca 80 TWh

Att förutspå den ekonomiska tillväxten på så lång sikt är inte enkelt, samtidigt som den är högst central i målet. Beroende på om man tror låg- eller hög tillväxt, det vill säga 1,5 procents eller 2,5 procents tillväxt, så är skillnaden i tillförd energi 70 TWh. Det motsvarar hela Sveriges vattenkraft. En hög tillväxt är positiv av många skäl och en viktig slutsats blir därför att tillväxtstimulerande reformer kommer att vara av central betydelse får att nå målet för energieffektivitet.

De eventuella styrmedel som införs för att nå målet måste baseras på vad som är kostnadseffektivt. Åtgärder som tvingas fram till en dyr kostnad kan tvärt om riskera konkurrenskraften. Idag finns redan många styrmedel i form av piskor, såsom skatter, EUs utsläppshandel, ecodesign-krav, EUs energieffektiviseringsdirektiv, energikrav på byggnader och så vidare. Det som behövs nu är positiva stimulanser och incitament för att stimulera ökad energieffektivitet. Det är därför bra att politikerna lämnar arbetet med sektorsstrategier till myndigheter och berörda branscher.