Märket grund för ordning och reda

I årets avtalsrörelse har industrin satt ett märke på 6,5 procents lönekostnadsökningar över tre år. Den svenska modellen med märket är en förutsättning för ordning och reda i lönebildningen. Utan en sammanhållen modell för vår lönebildning, som värnar om svenska företags förmåga att konkurrera globalt och sälja sina varor och tjänster till andra länder, försvagas vår internationella konkurrenskraft. Och haltar företagens exportförmåga hotas jobb och välfärd.

Det faktum att Seko och Fastighets i sina försök att få mer än andra avtalsområden riktar varsel mot industrin är därför särskilt allvarligt. Sekos varslade strejk hotar dessutom att stoppa tågtrafiken på flera håll i landet och drabba både pendlare och svensk exportindustri som är beroende av godstågen. Bland annat omfattas Stockholms tunnelbana och LKAB:s malmtåg. På Fastighets område omfattas Ringhals kärnkraftverk och Volvo.

Från arbetsgivarhåll finns visserligen invändningar mot att LO-facken prioriterar sin så kallade låglönesatsning i avtalsförhandlingarna, men låglönesatsningen har accepterats på flera områden – så länge den ryms inom ramen för märket. Den hotande konflikten är alltså inte en fråga om låglönesatsningen, utan om att facken utmanar grunderna för ordning och reda i hela den svenska lönebildningen. Det handlar om jobb och tillväxt i Sverige.

Modellen med märket innebär att industrins avtal är kostnadsnormerande för hela arbetsmarknaden. Perioden innan denna etablerades, i och med Industriavtalets tecknande 1997, präglades av kostnadskriser i näringslivet och destruktiva lönespiraler som inte gav reella löneökningar. Den vägen var skadlig för Sverige och kulminerade i 90-talskrisen.

Vi arbetsgivare kommer aldrig att medverka till den farliga väg som Seko och Fastighets med stöd av LO-ledningen och sympativarsel nu försöker leda in Sverige på. I samtliga avtalsrörelser de senaste två decennierna har industrin satt märket, vilket är en grundbult i den nutida svenska modellen på arbetsmarknaden.

Facken som genom strejkvapnet nu vill tvinga till sig mer än andra medger att de kräver mer än märket, men vill hävda att det enbart rör sig om ören. Men om så verkligen vore fallet skulle det inte vara meningsfullt för facken att motsätta sig att växla in de löneökningarna utöver industrins märke mot andra kostnadsförändringar i avtalen så att märket håller. Allt måste räknas.

Hela modellen med märket syftar till att undvika just den sorts skadliga lönekonflikter vi nu ser försök till, där några fackförbund försöker tvinga till sig mer än andra. Ett sådant agerande är oansvarigt.

Samtliga fackförbund och arbetsgivare som hittills har tecknat avtal i årets avtalsrörelse har kommit överens om avtal inom ramen för industrins märke. Däribland finns såväl facken inom industrin Unionen, IF Metall, GS och Livs som LO-facken Transport, Elektrikerna, Pappers, Handels, Hotell- och Restaurangfacket och Byggnads.

Det är nu upp till LO-ledningen att bidra till att Seko och Fastighets tar sin del av ansvaret, så att märket respekteras också på dessa avtalsområden. Det handlar ytterst om jobb och tillväxt i Sverige.

Debattartiklen har publicerats på arbetet.se 5/5